Det har kommit till min kännedom att Sverige i hemlighet fortsätter forskningen och utvecklandet av en svensk atombomb. Detta trots att Riksdagen redan 1958 sagt nej. Detta görs alltså i strid mot fattade demokratiska beslut, trots att det svenska försvarets uppgift är att försvara demokratin. Ansträngningarna att skaffa bomben åt oss själva som började redan ett par månader efter Hiroshima och Nagasaki har aldrig riktigt avslutats.
Vi lever i år, 1965, i en farlig tid. Kina har just provsprängt en atomladdning. Vi har alltså numera fem kärnvapenländer i världen; USA, Sovjetunionen, Storbritannien, Frankrike och Kina. De militärer och politiker som är för en svensk atombomb kan alltså se ut att få rätt när de påstår att det enda som kan skydda oss i en framtida värld är ett eget kärnvapen. Om alla andra länder skaffar atombomben så varför inte vi också?
Det är just detta sätt att resonera som en humanistiskt sinnad människa aldrig kan acceptera. Atombomben är inte vilken bomb som helst. Den är ett massförstörelsevapen som inte kan användas utan att mängder av oskyldiga civila dör och ännu fler får sina liv förstörda.
Troligen kommer de som ”bara” drabbas av strålningsskadornas hemska sjukdomar att avundas dem som dog.
I det svenska kärnvapenprogrammet har syftet varit att bygga upp en arsenal av ”taktiska” kärnvapen. Så kallas de kärnvapen som inte har som syfte att slå ut hela städer utan ”bara” militära mål. Problemet är att de hamnar och flygbaser i Sovjet som vapnen skulle riktas mot inte kan förstöras med kärnladdningar utan att omgivningarnas befolkning också drabbas. Även om syftet främst varit att avskräcka fienden (läs: Sovjetunionen) från ett militärt anfall mot Sverige, så måste Sverige i sin tur göra det trovärdigt att vi är villiga att utföra massmord på oskyldiga om vi skulle bli angripna.
I själva verket bygger hela idén om terrorbalans på denna omänskliga logik: Om du utövar massmord på mitt folk så tänker jag svara med att utöva massmord på ditt. När USA som första land i världen skaffade sig kärnvapen så hänvisade man till att det nazistiska Tyskland hade börjat forska på en atombomb. Nu gällde det att komma före tyskarna. Sovjetunionen, som redan 1949 hade fått fram en egen atombomb, antingen genom egen forskning eller med hjälp av spionage (antagligen en blandning av båda), kunde hänvisa till att det var bra för den militära balansen och därmed för världsfreden att inte USA ensamt hade bomben. Och de forna stormakterna Storbritannien och Frankrike menade att om nu Sovjet kan nå oss med kärnvapen så måste vi ha egna. Och Kina då? Ja, just nu kommer tecken på att de inte längre är så goda vänner med Sovjetunionen som de sett ut att vara. Gränsen mellan länderna har ifrågasatts och dessutom anser kineserna att de som ledare för tredje världens bondemassor bör ha tillgång till detta massförstörelsevapen ”eftersom imperialisterna har det”.
Hur ska detta fortsätta? Kina har varit i krig med Indien. Ska det leda till att Indien i framtiden skaffar sig egna kärnvapen? Och ska vi då, i enlighet med idén om terrorbalansens välsignelse, acceptera om Pakistan får egna kärnvapen? Var ska det sluta? Ska Israel och arabstaterna ha rätt till varsin atombomb? Ska vi ha en värld där till och med Nordkorea en dag sitter på bomben?
De svenska militärer som nu oroar sig för att kärnvapen ska förbjudas tycks inte förstå att de själva är en del av det problem de säger sig vilja lösa.
Anta att det inte alls blir så att i stort sett varje militärmakt på planeten är utrustad med kärnvapen. Att det i stället är så att de fem länder som idag har bomben kommer överens om att inte sprida vapnet till fler länder. Vore inte det en värld att föredra? Då skulle vi sedan på allvar kunna få igång nedrustningsförhandlingar med målet att i framtiden ha en kärnvapenfri värld.
Orättvist säger någon. Varför ska inte Kuba få ha kärnvapen när USA har det? Varför ska inte Turkiet eller Rhodesia få ha vapen som Sovjetunionen har? Nej, säger jag. Kärnvapen är inte en rättvisefråga. Ju fler fingrar som har tillgång till avtryckaren, desto större är risken för att någon trycker.
Sverige har en annan roll i detta sammanhang än rustarens. Nämligen nedrustarens. Det provstoppsavtal som skrevs under häromåret var Sveriges förre utrikesminister Östen Undén en av dem som tog initiativet till. Visst, alla kärnvapenmakter har inte skrivit under och underjordiska prov är fortfarande tillåtna. Men vi har påbörjat en väg som en dag, förhoppningsvis inte alltför långt fram i tiden, kan fortsätta med ett totalt provstopp.
Vårt land har ofta visat världen ett dubbelt ansikte. Vi är det neutrala landet som hjälpte Tyskland i andra världskriget. Vi är ett av de rikaste länderna i världen och vi uttalar oss i FN för minska klyftorna till de fattiga. Vi deltar i nedrustningsförhandlingar men bygger ut vår vapenexport. Och nu: vi försöker få till stånd internationella avtal mot spridningen av kärnvapen samtidigt som vi alltså fortsätter att utveckla egna.
Sverige har nu en möjlighet att bidra till en annan värld, en värld där två olika ekonomiska system kan leva med en konflikt utan att den behöver utmynna i mänsklighetens undergång. Vi står på randen till att bli den sjätte kärnvapenstaten. Om vi nu istället blir det första land som kunnat skaffa kärnvapen men låtit bli, så kan det komma att ge avtryck. Det borde kunna leda till att vi inom ett par år har kommit fram till ett internationellt icke-spridningsavtal, där inga fler länder tillåts skaffa kärnvapen och där de fem som nu har dem verkar för att avskaffa sina. De länder som nu bygger ut fredlig kärnkraft och på så sätt får tillgång till material och teknik för att utveckla egna atomvapen får då underkasta sig kontroll från ett FN-organ för att se till att ickespridningsavtalet följs.
Kanske kan det i sin tur leda till att rädslan, den ömsesidiga misstänksamheten mellan öst och väst, minskar något. Kanske kan det skapa förutsättningar för ett Europa där kärnvapnen inte står spets mot spets intill varandra vid gränsen mellan Öst- och Västtyskland. Kanske kan det leda till ett läge där politiska motståndare i Afrika inte omedelbart beväpnas av var sin supermakt. Kanske kan det till och med göra det möjligt för invånarna i ett latinamerikanskt land att i demokratiska val välja en vänsterregering, utan att USA ser det som sovjetisk infiltration och skickar CIA för att genomföra en kupp.
Det är mycket möjligt att jag har fel. Jag kanske är en drömmare. Mina visioner kommer kanske att visa sig omöjliga. Men då kanske det beror på att Sverige fortsätter med sitt kärnvapenprogram och att fler länder följer oss i hälarna och atombombsarméerna är så många att det inte längre är möjligt att förhindra att nästa krig blir ett kärnvapenkrig.
Nej den utvecklingen kanske inte går att stoppa. Men låt oss åtminstone försöka.
Vi lever i år, 1965, i en farlig tid. Kina har just provsprängt en atomladdning. Vi har alltså numera fem kärnvapenländer i världen; USA, Sovjetunionen, Storbritannien, Frankrike och Kina. De militärer och politiker som är för en svensk atombomb kan alltså se ut att få rätt när de påstår att det enda som kan skydda oss i en framtida värld är ett eget kärnvapen. Om alla andra länder skaffar atombomben så varför inte vi också?Det är just detta sätt att resonera som en humanistiskt sinnad människa aldrig kan acceptera. Atombomben är inte vilken bomb som helst. Den är ett massförstörelsevapen som inte kan användas utan att mängder av oskyldiga civila dör och ännu fler får sina liv förstörda.
Troligen kommer de som ”bara” drabbas av strålningsskadornas hemska sjukdomar att avundas dem som dog.
I det svenska kärnvapenprogrammet har syftet varit att bygga upp en arsenal av ”taktiska” kärnvapen. Så kallas de kärnvapen som inte har som syfte att slå ut hela städer utan ”bara” militära mål. Problemet är att de hamnar och flygbaser i Sovjet som vapnen skulle riktas mot inte kan förstöras med kärnladdningar utan att omgivningarnas befolkning också drabbas. Även om syftet främst varit att avskräcka fienden (läs: Sovjetunionen) från ett militärt anfall mot Sverige, så måste Sverige i sin tur göra det trovärdigt att vi är villiga att utföra massmord på oskyldiga om vi skulle bli angripna.
I själva verket bygger hela idén om terrorbalans på denna omänskliga logik: Om du utövar massmord på mitt folk så tänker jag svara med att utöva massmord på ditt. När USA som första land i världen skaffade sig kärnvapen så hänvisade man till att det nazistiska Tyskland hade börjat forska på en atombomb. Nu gällde det att komma före tyskarna. Sovjetunionen, som redan 1949 hade fått fram en egen atombomb, antingen genom egen forskning eller med hjälp av spionage (antagligen en blandning av båda), kunde hänvisa till att det var bra för den militära balansen och därmed för världsfreden att inte USA ensamt hade bomben. Och de forna stormakterna Storbritannien och Frankrike menade att om nu Sovjet kan nå oss med kärnvapen så måste vi ha egna. Och Kina då? Ja, just nu kommer tecken på att de inte längre är så goda vänner med Sovjetunionen som de sett ut att vara. Gränsen mellan länderna har ifrågasatts och dessutom anser kineserna att de som ledare för tredje världens bondemassor bör ha tillgång till detta massförstörelsevapen ”eftersom imperialisterna har det”.
Hur ska detta fortsätta? Kina har varit i krig med Indien. Ska det leda till att Indien i framtiden skaffar sig egna kärnvapen? Och ska vi då, i enlighet med idén om terrorbalansens välsignelse, acceptera om Pakistan får egna kärnvapen? Var ska det sluta? Ska Israel och arabstaterna ha rätt till varsin atombomb? Ska vi ha en värld där till och med Nordkorea en dag sitter på bomben?
De svenska militärer som nu oroar sig för att kärnvapen ska förbjudas tycks inte förstå att de själva är en del av det problem de säger sig vilja lösa.
Anta att det inte alls blir så att i stort sett varje militärmakt på planeten är utrustad med kärnvapen. Att det i stället är så att de fem länder som idag har bomben kommer överens om att inte sprida vapnet till fler länder. Vore inte det en värld att föredra? Då skulle vi sedan på allvar kunna få igång nedrustningsförhandlingar med målet att i framtiden ha en kärnvapenfri värld.
Orättvist säger någon. Varför ska inte Kuba få ha kärnvapen när USA har det? Varför ska inte Turkiet eller Rhodesia få ha vapen som Sovjetunionen har? Nej, säger jag. Kärnvapen är inte en rättvisefråga. Ju fler fingrar som har tillgång till avtryckaren, desto större är risken för att någon trycker.
Sverige har en annan roll i detta sammanhang än rustarens. Nämligen nedrustarens. Det provstoppsavtal som skrevs under häromåret var Sveriges förre utrikesminister Östen Undén en av dem som tog initiativet till. Visst, alla kärnvapenmakter har inte skrivit under och underjordiska prov är fortfarande tillåtna. Men vi har påbörjat en väg som en dag, förhoppningsvis inte alltför långt fram i tiden, kan fortsätta med ett totalt provstopp.
Vårt land har ofta visat världen ett dubbelt ansikte. Vi är det neutrala landet som hjälpte Tyskland i andra världskriget. Vi är ett av de rikaste länderna i världen och vi uttalar oss i FN för minska klyftorna till de fattiga. Vi deltar i nedrustningsförhandlingar men bygger ut vår vapenexport. Och nu: vi försöker få till stånd internationella avtal mot spridningen av kärnvapen samtidigt som vi alltså fortsätter att utveckla egna.
Sverige har nu en möjlighet att bidra till en annan värld, en värld där två olika ekonomiska system kan leva med en konflikt utan att den behöver utmynna i mänsklighetens undergång. Vi står på randen till att bli den sjätte kärnvapenstaten. Om vi nu istället blir det första land som kunnat skaffa kärnvapen men låtit bli, så kan det komma att ge avtryck. Det borde kunna leda till att vi inom ett par år har kommit fram till ett internationellt icke-spridningsavtal, där inga fler länder tillåts skaffa kärnvapen och där de fem som nu har dem verkar för att avskaffa sina. De länder som nu bygger ut fredlig kärnkraft och på så sätt får tillgång till material och teknik för att utveckla egna atomvapen får då underkasta sig kontroll från ett FN-organ för att se till att ickespridningsavtalet följs.
Kanske kan det i sin tur leda till att rädslan, den ömsesidiga misstänksamheten mellan öst och väst, minskar något. Kanske kan det skapa förutsättningar för ett Europa där kärnvapnen inte står spets mot spets intill varandra vid gränsen mellan Öst- och Västtyskland. Kanske kan det leda till ett läge där politiska motståndare i Afrika inte omedelbart beväpnas av var sin supermakt. Kanske kan det till och med göra det möjligt för invånarna i ett latinamerikanskt land att i demokratiska val välja en vänsterregering, utan att USA ser det som sovjetisk infiltration och skickar CIA för att genomföra en kupp.
Det är mycket möjligt att jag har fel. Jag kanske är en drömmare. Mina visioner kommer kanske att visa sig omöjliga. Men då kanske det beror på att Sverige fortsätter med sitt kärnvapenprogram och att fler länder följer oss i hälarna och atombombsarméerna är så många att det inte längre är möjligt att förhindra att nästa krig blir ett kärnvapenkrig.
Nej den utvecklingen kanske inte går att stoppa. Men låt oss åtminstone försöka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar