Ett skattesystem som fördelar inkomsterna rättvisare ökar lyckonivån i samhället!
Platt skatt är ett förslag som länge har drivits av högerpolitiker runtom i västvärlden, framför allt i USA och inom det republikanska partiets högerfalang. I ett antal länder i Östeuropa där många blivit multimiljonärer på korruption i samband med utförsäljningar av statliga företag har man redan systemet med platt skatt. Till de riktigt rikas stora glädje får man förmoda.
Platt skatt innebär att samma procentsats betalas av alla,
oavsett om du är fattig eller rik. Det vanliga är annars att det finns en viss progressivitet i skatteskalorna, vilket
innebär att den som tjänar mycket betalar mer, inte bara i kronor utan också i
procent.
Med platt skatt ändras inte de relativa förhållandena mellan
rik och fattig. Den som har dubbelt så mycket i lön som du, har fortfarande
dubbelt så mycket kvar när skatten är betald. En progressiv skatt får däremot
en mer inkomstutjämnande effekt.
Anhängare av platt skatt i Sverige har varit få, men
förekommer i nyliberala kretsar. Och nyligen fördes tanken fram i förslaget till
framtidsprogram för Centerpartiet, ett parti som från början var ett
bondeförbund men som på senare tid dragit till sig stureplansliberaler. Varför
just Centern lockat till sig dessa kan man bara gissa, men en god gissning är
att de lockats av partiets goda ekonomi. Centerpartiet sålde nyligen sina
dagstidningar och blev därigenom Sveriges rikaste parti. Antagligen felbedömde
stureplanscentern möjligheterna att lura de dumma bönderna och kuppa igenom
sina smått världsfrånvända ideal om en stat som låter de rika göra vad de vill.
För reaktionen lät inte vänta på sig och Annie Lööf fick förklara att hon inte
ville ha vare sig platt skatt (vilket hon kanske trots allt innerst inne vill)
och inte ens vill se ordvalet ”plattare” skatt, utan hellre då ”mindre brant”
skatt.
Nu är emellertid inte skatteskalan särskilt brant.
Kommunalskatten är i stort sett platt, cirka 30% och går
till kommun och landsting. Vore det inte för grundavdraget på 19 000
kronor skulle den vara helt platt. Alla som bor i samma kommun har samma
kommunalskatt, men det skiljer sig åt mellan kommunerna. Oftast tvingas fattiga
kommuner ta ut en hög procentsats för att de i arbetsför ålder flyttar därifrån
och betalar skatt i andra kommuner. Kommuner med hög genomsnittlig inkomst får
däremot in gott om pengar och håller en lägre skattesats.
Arbetsgivaravgifterna (som ju egentligen inte är en skatt
utan ett sätt att betala ett antal nödvändiga socialförsäkringar för de
anställda) är också platta, drygt 30% ovanpå bruttolönen.
Skatten på arbetsfria inkomster, inkomster av kapital (mina
ränteinkomster, aktieutdelningar och reavinster) är också platt, närmare
bestämt 30%.
Momsen är platt. Alla betalar 25% i moms på skidutrustning,
12% på oxfilé och 6% på prenumerationen av Dagens Industri.
Det vi har kvar av progressiv skatt är den statliga
inkomstskatten, som de som har höga inkomster betalar. Men den utgör bara 20%
av det man tjänar ovanför
brytpunkten 426 300 kronor per år och, för de allra högsta inkomsterna på
604 700 kronor, betalas också värnskatt
på ytterligare 5%.
Det är alltså inte ett särdeles progressivt system vi har,
även om de flesta nog anser att den som är rik ska betala mer i skatt både i
kronor och i procent, än den som är fattig.
Platt skatt kan låta som något i grunden rättvist. Alla
betalar samma andel. 30 procent av en
hög inkomst är ju ändå mer pengar än 30% av en låg inkomst. Men när de
utgifter vi måste betala för att leva ett skäligt liv – hyra, mat m m – är
betalda och vi tittar på de pengar som återstår blir skillnaderna ofantligt
stora. En inkomstomfördelande skatt, som tar från de rika och ger till de
fattiga (A-kassa, bostadstillägg, pensioner, sjukpenning m m) höjer dessutom
det allmänna välbefinnandet i samhället. Vi får ett lyckligare samhälle, så
här:
Om den som har en miljon i plånboken blir av med en hundralapp, så blir han lite ledsen. Men om den hundralappen ges till en person som bara har en tia i sin så blir denne rejält mycket gladare. Den totala lyckan i samhället ökar i takt med inkomstutjämningen.
Om den som har en miljon i plånboken blir av med en hundralapp, så blir han lite ledsen. Men om den hundralappen ges till en person som bara har en tia i sin så blir denne rejält mycket gladare. Den totala lyckan i samhället ökar i takt med inkomstutjämningen.
I Sverige har vi sedan början av 1990-talet gått åt motsatt
håll. Inkomstklyftorna har ökat avsevärt. Se grafen nedan som jag hämtat från
Arbetet 22/2 2013:
Som synes har de 10% som tjänar mest också varit de som ökat sina inkomster allra mest sedan 1991. Den lägsta decilen - de 10% med lägst inkomster har fått en liten ökning av sina inkomster men den har varit mindre än alla andras. Klassamhället är mätbart tydligare idag än 1991. Och skatterna rättar inte nämnvärt till orättvisorna.
Hur kan vi då bete oss för att få en mer inkomstutjämnande
skattelagstiftning?
Rimligtvis måste progressiviteten öka. Det kan ske dels
genom att sänka brytpunkten så att en större del av de högavlönades inkomster
går till statskassan, dels genom att höja mariginalskatten vilket ger en
förstärkt effekt på de riktigt höga inkomsterna. Kanske är tiden snart mogen
för att tänka sig en mariginalskatt på 100% på de allra högsta inkomsterna? Det
skulle vara ett sätt att markera att ingen människa är värd så hög lön som
flera hundra tusen i månaden. Alla inkomster utöver en skyhög nivå går till skatt. Höga mariginalskatter för vnligt folk skulle dessutom göra det
lättare för folk att gå ner i arbetstid utan att förlora så mycket ekonomiskt
på det.
Sedan kan detta med skatten på arbetsfria inkomster
diskuteras. Är det verkligen rimligt att skatten ska vara så låg som 30% på
aktievinster medan de allra flesta betalar mer i skatt på inkomster som vi
arbetat ihop. Kanske vore det värt att utreda möjligheten att addera alla
inkomster, på arbete såväl som på kapital, så att även de senare får
mariginaleffekter. Den som idag tjänar 300 000 kronor om året i lön och
därtill tjänar 300 000 på sina aktieaffärer får en lägre skatt än den som får
samma inkomst (600 000) i enbart lön.
Sedan kommer vi till frågan om att skattepengar idag går
till att betala privata företags tjänster inom sjukvård, skola och omsorg (för
att inte tala om städföretag, bartendereservice och annat som man idag kan låta
staten delbetala vida RUT-avdrag) i mycket högre utsträckning än tidigare. En
hel del av dessa summor hamnar som vinster i offshoreekonomier, skatteparadis. Staten ska inte dela ut våra
skattepengar till näringslivet. Och det är en annan, lika viktig, historia.