tisdag 26 februari 2013

Platt skatt?

Ett skattesystem som fördelar inkomsterna rättvisare ökar lyckonivån i samhället!


Platt skatt är ett förslag som länge har drivits av högerpolitiker runtom i västvärlden, framför allt i USA och inom det republikanska partiets högerfalang. I ett antal länder i Östeuropa där många blivit multimiljonärer på korruption i samband med utförsäljningar av statliga företag har man redan systemet med platt skatt. Till de riktigt rikas stora glädje får man förmoda.

Platt skatt innebär att samma procentsats betalas av alla, oavsett om du är fattig eller rik. Det vanliga är annars att det finns en viss progressivitet i skatteskalorna, vilket innebär att den som tjänar mycket betalar mer, inte bara i kronor utan också i procent.

Med platt skatt ändras inte de relativa förhållandena mellan rik och fattig. Den som har dubbelt så mycket i lön som du, har fortfarande dubbelt så mycket kvar när skatten är betald. En progressiv skatt får däremot en mer inkomstutjämnande effekt.

Anhängare av platt skatt i Sverige har varit få, men förekommer i nyliberala kretsar. Och nyligen fördes tanken fram i förslaget till framtidsprogram för Centerpartiet, ett parti som från början var ett bondeförbund men som på senare tid dragit till sig stureplansliberaler. Varför just Centern lockat till sig dessa kan man bara gissa, men en god gissning är att de lockats av partiets goda ekonomi. Centerpartiet sålde nyligen sina dagstidningar och blev därigenom Sveriges rikaste parti. Antagligen felbedömde stureplanscentern möjligheterna att lura de dumma bönderna och kuppa igenom sina smått världsfrånvända ideal om en stat som låter de rika göra vad de vill. För reaktionen lät inte vänta på sig och Annie Lööf fick förklara att hon inte ville ha vare sig platt skatt (vilket hon kanske trots allt innerst inne vill) och inte ens vill se ordvalet ”plattare” skatt, utan hellre då ”mindre brant” skatt.

Nu är emellertid inte skatteskalan särskilt brant.

Kommunalskatten är i stort sett platt, cirka 30% och går till kommun och landsting. Vore det inte för grundavdraget på 19 000 kronor skulle den vara helt platt. Alla som bor i samma kommun har samma kommunalskatt, men det skiljer sig åt mellan kommunerna. Oftast tvingas fattiga kommuner ta ut en hög procentsats för att de i arbetsför ålder flyttar därifrån och betalar skatt i andra kommuner. Kommuner med hög genomsnittlig inkomst får däremot in gott om pengar och håller en lägre skattesats.

Arbetsgivaravgifterna (som ju egentligen inte är en skatt utan ett sätt att betala ett antal nödvändiga socialförsäkringar för de anställda) är också platta, drygt 30% ovanpå bruttolönen.

Skatten på arbetsfria inkomster, inkomster av kapital (mina ränteinkomster, aktieutdelningar och reavinster) är också platt, närmare bestämt 30%.

Momsen är platt. Alla betalar 25% i moms på skidutrustning, 12% på oxfilé och 6% på prenumerationen av Dagens Industri.

Det vi har kvar av progressiv skatt är den statliga inkomstskatten, som de som har höga inkomster betalar. Men den utgör bara 20% av det man tjänar ovanför brytpunkten 426 300 kronor per år  och, för de allra högsta inkomsterna på 604 700 kronor, betalas också värnskatt på ytterligare 5%.

Det är alltså inte ett särdeles progressivt system vi har, även om de flesta nog anser att den som är rik ska betala mer i skatt både i kronor och i procent, än den som är fattig.

Platt skatt kan låta som något i grunden rättvist. Alla betalar samma andel. 30 procent av en  hög inkomst är ju ändå mer pengar än 30% av en låg inkomst. Men när de utgifter vi måste betala för att leva ett skäligt liv – hyra, mat m m – är betalda och vi tittar på de pengar som återstår blir skillnaderna ofantligt stora. En inkomstomfördelande skatt, som tar från de rika och ger till de fattiga (A-kassa, bostadstillägg, pensioner, sjukpenning m m) höjer dessutom det allmänna välbefinnandet i samhället. Vi får ett lyckligare samhälle, så här:
Om den som har en miljon i plånboken blir av med en hundralapp, så blir han lite ledsen. Men om den hundralappen ges till en person som bara har en tia i sin så blir denne rejält mycket gladare. Den totala lyckan i samhället ökar i takt med inkomstutjämningen.

I Sverige har vi sedan början av 1990-talet gått åt motsatt håll. Inkomstklyftorna har ökat avsevärt. Se grafen nedan som jag hämtat från Arbetet 22/2 2013:
 

 

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Som synes har de 10% som tjänar mest också varit de som ökat sina inkomster allra mest sedan 1991. Den lägsta decilen - de 10% med lägst inkomster har fått en liten ökning av sina inkomster men den har varit mindre än alla andras. Klassamhället är mätbart tydligare idag än 1991. Och skatterna rättar inte nämnvärt till orättvisorna.
 
Hur kan vi då bete oss för att få en mer inkomstutjämnande skattelagstiftning?

Rimligtvis måste progressiviteten öka. Det kan ske dels genom att sänka brytpunkten så att en större del av de högavlönades inkomster går till statskassan, dels genom att höja mariginalskatten vilket ger en förstärkt effekt på de riktigt höga inkomsterna. Kanske är tiden snart mogen för att tänka sig en mariginalskatt på 100% på de allra högsta inkomsterna? Det skulle vara ett sätt att markera att ingen människa är värd så hög lön som flera hundra tusen i månaden. Alla inkomster utöver en skyhög nivå går till skatt. Höga mariginalskatter för vnligt folk skulle dessutom göra det lättare för folk att gå ner i arbetstid utan att förlora så mycket ekonomiskt på det.

Sedan kan detta med skatten på arbetsfria inkomster diskuteras. Är det verkligen rimligt att skatten ska vara så låg som 30% på aktievinster medan de allra flesta betalar mer i skatt på inkomster som vi arbetat ihop. Kanske vore det värt att utreda möjligheten att addera alla inkomster, på arbete såväl som på kapital, så att även de senare får mariginaleffekter. Den som idag tjänar 300 000 kronor om året i lön och därtill tjänar 300 000 på sina aktieaffärer får en lägre skatt än den som får samma inkomst (600 000) i enbart lön.

Sedan kommer vi till frågan om att skattepengar idag går till att betala privata företags tjänster inom sjukvård, skola och omsorg (för att inte tala om städföretag, bartendereservice och annat som man idag kan låta staten delbetala vida RUT-avdrag) i mycket högre utsträckning än tidigare. En hel del av dessa summor hamnar som vinster i offshoreekonomier, skatteparadis. Staten ska inte dela ut våra skattepengar till näringslivet. Och det är en annan, lika viktig, historia.