Ingvar Sundén

Plan B för Europa

Förra lördagen, den 13 april 2019, var jag i Riksdagshusets andrakammarsal där Vänsterpartiet hade bjudit in till en internationell konferens om Europas framtid. Rubriken var Plan B.

Jonas Sjöstedt inledde om hur vi bör stödja de länder, Portugal till exempel, som utmanar EU:s försök att tvinga på vänsterregeringar en högerpolitik på samma sätt som man gjort med Grekland. Han fortsatte med att stryka under att vi vill ha en bättre union, en som sätter sociala rättigheter högre än vinstkrav. Redan där märkte jag en markering mot dem i vänstern som i stället för att driva politik i EU bara vill lämna unionen.

Den extrema ojämlikheten, Portugal och Tyskland

Lördagen kom sedan att innehålla tre paneldiskussioner av vilka den andra kom att bli intressantast. Den första handlade om hur vi kan driva vänsterpolitik på EU-nivå. Först ut var Mia Haglund från vänsterförbundet Vasemmisto, som menade att vi bör använda EU för att komma åt den extrema ojämlikheten i Europa. Bara i Storbritannien är skillnaden i livslängd mellan rika och fattiga lika stor som den var mellan Europa och Afrika på 70-talet. Dessutom måste vi vara aktiva för att motverka extremhögern som pressar fram en

migrationspolitik som åsidosätter mänskliga rättigheter.  Fabio de Masi från tyska Die Linke underströk att vänstern måste sätta sin agenda för Europa, inte bara reagera mot högerns. Denna höger använder Europaargumentet när det passar dem och nationella självständighetsargument när det gynnar dem mer: Tyskland hade ett förbud mot vapenexport till Saudiarabien, men nu sägs att vi ”måste” följa Frankrike för att hålla samman Europa. Å andra sidan vill Tyskland inte att EU ska stoppa Apples skatteflykt till Luxemburg eftersom Apple säljer iPhones i Tyskland men inte särskilt många i Luxemburg. Pedro Filipe Soares från Portugals Bloco menade att det går att driva en annan politik än den EU-kommissionen vill tvinga på ett skuldtyngt land. Vänsterpartierna som tillsammans fick 20% i valet lyckades få Socialistpartiet att samarbeta med vänstern och införa rejält höjda minimilöner och rättvisare skatter, något som fick till följd att tillväxten steg och arbetslösheten sjönk!

Rent generellt var denna inledande paneldebatt lite väl mycket inriktad på vad de olika vänsterpartierna gjort hemma i sina egna länder och ganska lite handlade om vad man borde göra tillsammans för Europa. Den tredje och sista debattrundan om vänstern och klimatfrågan visade upp mycket av samsyn kring de miljökrav som drivs av respektive partier, men kom ofta att upprepa den självklara ståndpunkten att det krävs starka politiska styrmedel eftersom marknaden inte klarar av att hantera problemen.

Hur ser den europeiska vänstern på Brexit?

Den andra paneldebatten kom på detta sätt att bli intressantare och visa upp en del motsättningar och olika vinklingar på Europaproblemen. Rubriken var ”Vänstersvar på höger-Brexit”. Naturligtvis kom Julie Wards från brittiska Labours vänsterflygel, Momentum och Corbynsupportrar, den som hade mest att säga om Brexit. Hos henne fanns inte minsta tillstymmelse till kritik mot EU som union. Tvärtom: ”Jag gick i likhet med många av de nya Labour-medlemmarna med i ett pro-EU-parti. Fri rörlighet i Europa är någonting bra. Jag stödde Corbyn pga hans hårda kritik mot åtstramningspolitiken. Vanligt folk i England älskar Corbyn, men de vill inte ha Brexit. Vi hade nyligen en miljon demonstranter i London i protest mot Brexit. Inom partiet har vi en grupp med namnet Labour for a socialist Europé. Idag har vi publicerat ett manifest i The Guardian för ett socialistiskt och grönt Europa. Och vi måste försvara den sociala pelaren i EU, den som högern vill frigöra Storbritannien från.”

Brian Carty från Irland representerade Sinn Fein, som ju har sina rötter i den irländska republikanska rörelsen och därför var det inte så märkligt att han började med att slå fast: ”Vi kan aldrig acceptera en hård gräns som delar Irland. Därför blev vår roll att stå på EU:s sida gentemot Storbritannien, trots den kritik vi har mot EU.” Han förklarade också att en hård gräns skulle riskera att återigen militarisera norra Irland. Tidigare låg Europas största helikopterhamn på Nordirland och den hade framför allt en militär funktion. Efter fredsavtalet, Good Friday Agreement, långfredagen 1998, stängdes den.  unionistparti från Nordirland som sitter med i den brittiska regeringen har ju hela tiden slagit mer vakt om enheten med Storbritannien än med övriga Irland. Ett Brexit utan avtal riskerar att den öppnas på nytt och att området återmilitariseras. Brexit är, menade han, ett uttryck för det imperialistiska Englands gamla vanliga uppfattning att alla andra ska buga för dem, vilket också visade sig i att många från den brittiska högern var förvånade över att irländarna ville vara kvar i EU trots att britterna lämnar.

Ännu mer motstånd mot Brexit och alla krav på att lämna EU kom från den polska representanten. För henne, Marta Tycner från det polska vänsterpartiet Razem, ett partis som inspirerats av det spanska Podemos, var det ingen tvekan om vilken sida man borde välja i kampen mellan den reaktionära polska regeringens krav på att själv få styra och ställa som man vill och de krav som kommit på Polen från EU-håll. Polen har just nu en miljon migranter som arbetar i Storbritannien. 2 miljoner polacker har lämnat sedan 2004. Andra öststater har ännu större andel som lämnat. Lettland har tappat en fjärdedel av sin befolkning. Med den fria rörligheten får vi en allt större grupp européer som bor utanför sitt hemland. Detta är ingenting vi i första hand ska beklaga, men det ställer vissa demokratiska frågor. ”Hur mycket jag än gillar Jeremy Corbyn, så tror jag inte på att bara ropa på en ny ledare”, sa Marta Tycner och pekade på det absurda i att den brittiska folkomröstningen var en omröstning där de som var mest berörda, migrantarbetarna, saknade rösträtt. Vi bör tala om full rösträtt för alla européer.

Lite utanför i denna diskussion hamnade Audun Lysbakken från norska Sosialistisk Venstreparti, som pläderade för att överföra makt från EU till nationella parlament och gräsrotsrörelser, men fick mothugg som gick ut på att detta riskerar stärka kapitalets möjligheter att spela ut länders regeringar mot varandra. Marta Tycner från Polen ville snarare ha beslut om en gemensam europeisk minimilön och på en publikfråga om inte centralisering av makten alltid gynnar de mäktiga, svarade Brian Carty från Irland att när det handlar om sådant som internationella kapitalrörelser och skatteflykt, så är det nog nödvändigt att det finns gemensamma regler.

Juli Wards fick frågan om inte stora delar av Labourväljarna ändå är anhängare av Brexit. Hon förklarade då att Labour idag är Europas allra största parti, medlemsmässigt och att kampanjen för att få Corbyn vald till partiledare fick många ungdomar att ansluta sig till partiet. På kongressen vann linjen om en ny folkomröstning om det färdiga Brexitavtalet och bland medlemmarna är 80% för EU. Ungdomarna har vuxit upp i EU. De tycker om den fria rörligheten. Det är värre med de icke partianslutna väljarna, som dessutom är mer rörliga och kan flytta mellan labour och det rasistiska Ukip till exempel. Hon tillade att alla som röstade för Brexit inte är rasister, men att alla rasister röstade för Brexit.

"Jag är europafederalist"

Marta Tycner lade till: ”Jag är europafederalist. Det är inte alla i detta rum. Men kom ihåg att våra länder, Östeuropa, ständigt stäms av kanadensiska och amerikanska företag. 25 år av nyliberal politik har skapat värre handelsavtal än CETA och TTIP.”

Vår svenska Malin Björk pratade om de nordiska partiernas planer för ett nytt förhållande mellan EU och Storbritannien med stärkt arbetsrätt och menade att röran i Storbritannien inte innebär att vi måste älska det EU vi har idag. Nog så viktigt att påpeka. Men samtidigt visar diskussionen denna dag att vänstern i Europa har kommit mycket längre än att bara hoppas på att nationell självständighet från EU ska rädda oss från kapitalismens värsta avigsidor. Vi kan och bör använda oss av EU:s maktorgan för att åstadkomma en förändring. Ett bättre Europa är möjligt.