Vi har nu firat jul till minne av Kristi födelse.
Men hur mycket frågar jag mig har vi ägnat julen åt de eviga kristna värdena; familjevärderingar, individens frihet från staten, rätten att försvara sitt liv och sin egendom och
sin kulturkrets, embryots rätt att bli foster, fostrets att bli människa?
Som sant kristen vill jag gärna uppmana mina vänner att läsa Bibeln. Men ska jag vara ärlig så kan jag inte bli annat än konfunderad när jag i evangelierna läser om Jesus.
Det börjar redan vid födseln. Hur tänkte Gud när han lät sin son födas av en ogift mor? Vilka signaler ger det till alla oss som kämpar för äktenskapet som samhällets grundpelare? Och varför flyr sedan Josef och Maria med Jesus till Egypten? Guds son som ett utomäktenskapligt flyktingbarn rimmar illa med de ideal av stabil medelklasstillvaro som äkta kristendom självklart handlar om.
Och värre blir det. När Jesus räddar en prostituerad kvinna från stening med orden ”Den som är utan synd kastar första stenen” så påminner det bara alltför väl om den svenska lagstiftningens skuldbeläggande av köparen. Historien om den barmhärtige samariten kan komma att fungera som ett försvar för det multietniska samhället och för ett värn om främmande kulturer.
I den sant kristna etiken ligger också en stark tilltro till den enskildes initiativförmåga. Därför bör varje kristen människa motarbeta skatter, tullar och statliga pålagor av alla de slag. Men här kunde Jesus varit mycket tydligare. I stället för att ta fasta på det folkliga missnöje som fanns med tulltjänstemännen, publikanerna, så umgås han med dem och gästar under folkets spott och spe deras hus. Uppmaningen att inte samla på jordiska rikedomar låter som ett förtida eko av dagens klimatforskare och miljönissar.
I stället för att ge folket insikt i nödvändigheten av ett fritt bankväsende och balanserad statsbudget ägnar han åtskillig tid till att reta gallfeber på fariséer och saduccéer, den tidens rättroende.
Rätten att bära vapen är en viktig fråga i hela det amerikanska bibelbältet, men när jag letar i min Bibel efter ett Jesu ord att stödja mig på blir jag förtvivlad. Inte nog med uppmaningen att vända andra kinden till. I Matteus 26:52 uppmanar Jesus Petrus att aldrig använda svärd!
Kort sagt; som äkta kristen blir man besviken på Jesus. När Gud hade chansen att ge oss en förebild i form av en välbärgad familjefar som predikar mot aborter, dagis och offentlig sektor, så gav han oss en dagdrivare till pacifist som uppmanar oss att ge bort allt vi äger till de fattiga, ägna oss åt att bota, hjälpa och visa tolerans mot det främmande.
Slutsatsen kan inte bli annat än denna: Ska vi verka för kristna värderingar får vi stödja oss på andra än Kristus!
Men hur mycket frågar jag mig har vi ägnat julen åt de eviga kristna värdena; familjevärderingar, individens frihet från staten, rätten att försvara sitt liv och sin egendom och
sin kulturkrets, embryots rätt att bli foster, fostrets att bli människa?Som sant kristen vill jag gärna uppmana mina vänner att läsa Bibeln. Men ska jag vara ärlig så kan jag inte bli annat än konfunderad när jag i evangelierna läser om Jesus.
Det börjar redan vid födseln. Hur tänkte Gud när han lät sin son födas av en ogift mor? Vilka signaler ger det till alla oss som kämpar för äktenskapet som samhällets grundpelare? Och varför flyr sedan Josef och Maria med Jesus till Egypten? Guds son som ett utomäktenskapligt flyktingbarn rimmar illa med de ideal av stabil medelklasstillvaro som äkta kristendom självklart handlar om.
Och värre blir det. När Jesus räddar en prostituerad kvinna från stening med orden ”Den som är utan synd kastar första stenen” så påminner det bara alltför väl om den svenska lagstiftningens skuldbeläggande av köparen. Historien om den barmhärtige samariten kan komma att fungera som ett försvar för det multietniska samhället och för ett värn om främmande kulturer.
I den sant kristna etiken ligger också en stark tilltro till den enskildes initiativförmåga. Därför bör varje kristen människa motarbeta skatter, tullar och statliga pålagor av alla de slag. Men här kunde Jesus varit mycket tydligare. I stället för att ta fasta på det folkliga missnöje som fanns med tulltjänstemännen, publikanerna, så umgås han med dem och gästar under folkets spott och spe deras hus. Uppmaningen att inte samla på jordiska rikedomar låter som ett förtida eko av dagens klimatforskare och miljönissar.
I stället för att ge folket insikt i nödvändigheten av ett fritt bankväsende och balanserad statsbudget ägnar han åtskillig tid till att reta gallfeber på fariséer och saduccéer, den tidens rättroende.Rätten att bära vapen är en viktig fråga i hela det amerikanska bibelbältet, men när jag letar i min Bibel efter ett Jesu ord att stödja mig på blir jag förtvivlad. Inte nog med uppmaningen att vända andra kinden till. I Matteus 26:52 uppmanar Jesus Petrus att aldrig använda svärd!
Kort sagt; som äkta kristen blir man besviken på Jesus. När Gud hade chansen att ge oss en förebild i form av en välbärgad familjefar som predikar mot aborter, dagis och offentlig sektor, så gav han oss en dagdrivare till pacifist som uppmanar oss att ge bort allt vi äger till de fattiga, ägna oss åt att bota, hjälpa och visa tolerans mot det främmande.
Slutsatsen kan inte bli annat än denna: Ska vi verka för kristna värderingar får vi stödja oss på andra än Kristus!
