tisdag 26 februari 2013

Platt skatt?

Ett skattesystem som fördelar inkomsterna rättvisare ökar lyckonivån i samhället!


Platt skatt är ett förslag som länge har drivits av högerpolitiker runtom i västvärlden, framför allt i USA och inom det republikanska partiets högerfalang. I ett antal länder i Östeuropa där många blivit multimiljonärer på korruption i samband med utförsäljningar av statliga företag har man redan systemet med platt skatt. Till de riktigt rikas stora glädje får man förmoda.

Platt skatt innebär att samma procentsats betalas av alla, oavsett om du är fattig eller rik. Det vanliga är annars att det finns en viss progressivitet i skatteskalorna, vilket innebär att den som tjänar mycket betalar mer, inte bara i kronor utan också i procent.

Med platt skatt ändras inte de relativa förhållandena mellan rik och fattig. Den som har dubbelt så mycket i lön som du, har fortfarande dubbelt så mycket kvar när skatten är betald. En progressiv skatt får däremot en mer inkomstutjämnande effekt.

Anhängare av platt skatt i Sverige har varit få, men förekommer i nyliberala kretsar. Och nyligen fördes tanken fram i förslaget till framtidsprogram för Centerpartiet, ett parti som från början var ett bondeförbund men som på senare tid dragit till sig stureplansliberaler. Varför just Centern lockat till sig dessa kan man bara gissa, men en god gissning är att de lockats av partiets goda ekonomi. Centerpartiet sålde nyligen sina dagstidningar och blev därigenom Sveriges rikaste parti. Antagligen felbedömde stureplanscentern möjligheterna att lura de dumma bönderna och kuppa igenom sina smått världsfrånvända ideal om en stat som låter de rika göra vad de vill. För reaktionen lät inte vänta på sig och Annie Lööf fick förklara att hon inte ville ha vare sig platt skatt (vilket hon kanske trots allt innerst inne vill) och inte ens vill se ordvalet ”plattare” skatt, utan hellre då ”mindre brant” skatt.

Nu är emellertid inte skatteskalan särskilt brant.

Kommunalskatten är i stort sett platt, cirka 30% och går till kommun och landsting. Vore det inte för grundavdraget på 19 000 kronor skulle den vara helt platt. Alla som bor i samma kommun har samma kommunalskatt, men det skiljer sig åt mellan kommunerna. Oftast tvingas fattiga kommuner ta ut en hög procentsats för att de i arbetsför ålder flyttar därifrån och betalar skatt i andra kommuner. Kommuner med hög genomsnittlig inkomst får däremot in gott om pengar och håller en lägre skattesats.

Arbetsgivaravgifterna (som ju egentligen inte är en skatt utan ett sätt att betala ett antal nödvändiga socialförsäkringar för de anställda) är också platta, drygt 30% ovanpå bruttolönen.

Skatten på arbetsfria inkomster, inkomster av kapital (mina ränteinkomster, aktieutdelningar och reavinster) är också platt, närmare bestämt 30%.

Momsen är platt. Alla betalar 25% i moms på skidutrustning, 12% på oxfilé och 6% på prenumerationen av Dagens Industri.

Det vi har kvar av progressiv skatt är den statliga inkomstskatten, som de som har höga inkomster betalar. Men den utgör bara 20% av det man tjänar ovanför brytpunkten 426 300 kronor per år  och, för de allra högsta inkomsterna på 604 700 kronor, betalas också värnskatt på ytterligare 5%.

Det är alltså inte ett särdeles progressivt system vi har, även om de flesta nog anser att den som är rik ska betala mer i skatt både i kronor och i procent, än den som är fattig.

Platt skatt kan låta som något i grunden rättvist. Alla betalar samma andel. 30 procent av en  hög inkomst är ju ändå mer pengar än 30% av en låg inkomst. Men när de utgifter vi måste betala för att leva ett skäligt liv – hyra, mat m m – är betalda och vi tittar på de pengar som återstår blir skillnaderna ofantligt stora. En inkomstomfördelande skatt, som tar från de rika och ger till de fattiga (A-kassa, bostadstillägg, pensioner, sjukpenning m m) höjer dessutom det allmänna välbefinnandet i samhället. Vi får ett lyckligare samhälle, så här:
Om den som har en miljon i plånboken blir av med en hundralapp, så blir han lite ledsen. Men om den hundralappen ges till en person som bara har en tia i sin så blir denne rejält mycket gladare. Den totala lyckan i samhället ökar i takt med inkomstutjämningen.

I Sverige har vi sedan början av 1990-talet gått åt motsatt håll. Inkomstklyftorna har ökat avsevärt. Se grafen nedan som jag hämtat från Arbetet 22/2 2013:
 

 

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Som synes har de 10% som tjänar mest också varit de som ökat sina inkomster allra mest sedan 1991. Den lägsta decilen - de 10% med lägst inkomster har fått en liten ökning av sina inkomster men den har varit mindre än alla andras. Klassamhället är mätbart tydligare idag än 1991. Och skatterna rättar inte nämnvärt till orättvisorna.
 
Hur kan vi då bete oss för att få en mer inkomstutjämnande skattelagstiftning?

Rimligtvis måste progressiviteten öka. Det kan ske dels genom att sänka brytpunkten så att en större del av de högavlönades inkomster går till statskassan, dels genom att höja mariginalskatten vilket ger en förstärkt effekt på de riktigt höga inkomsterna. Kanske är tiden snart mogen för att tänka sig en mariginalskatt på 100% på de allra högsta inkomsterna? Det skulle vara ett sätt att markera att ingen människa är värd så hög lön som flera hundra tusen i månaden. Alla inkomster utöver en skyhög nivå går till skatt. Höga mariginalskatter för vnligt folk skulle dessutom göra det lättare för folk att gå ner i arbetstid utan att förlora så mycket ekonomiskt på det.

Sedan kan detta med skatten på arbetsfria inkomster diskuteras. Är det verkligen rimligt att skatten ska vara så låg som 30% på aktievinster medan de allra flesta betalar mer i skatt på inkomster som vi arbetat ihop. Kanske vore det värt att utreda möjligheten att addera alla inkomster, på arbete såväl som på kapital, så att även de senare får mariginaleffekter. Den som idag tjänar 300 000 kronor om året i lön och därtill tjänar 300 000 på sina aktieaffärer får en lägre skatt än den som får samma inkomst (600 000) i enbart lön.

Sedan kommer vi till frågan om att skattepengar idag går till att betala privata företags tjänster inom sjukvård, skola och omsorg (för att inte tala om städföretag, bartendereservice och annat som man idag kan låta staten delbetala vida RUT-avdrag) i mycket högre utsträckning än tidigare. En hel del av dessa summor hamnar som vinster i offshoreekonomier, skatteparadis. Staten ska inte dela ut våra skattepengar till näringslivet. Och det är en annan, lika viktig, historia.

måndag 2 januari 2012

Som kristen blir jag besviken på Jesus!



Vi har nu firat jul till minne av Kristi födelse.
Men hur mycket frågar jag mig har vi ägnat julen åt de eviga kristna värdena; familjevärderingar, individens frihet från staten, rätten att försvara sitt liv och sin egendom och sin kulturkrets, embryots rätt att bli foster, fostrets att bli människa?
Som sant kristen vill jag gärna uppmana mina vänner att läsa Bibeln. Men ska jag vara ärlig så kan jag inte bli annat än konfunderad när jag i evangelierna läser om Jesus.
Det börjar redan vid födseln. Hur tänkte Gud när han lät sin son födas av en ogift mor? Vilka signaler ger det till alla oss som kämpar för äktenskapet som samhällets grundpelare? Och varför flyr sedan Josef och Maria med Jesus till Egypten? Guds son som ett utomäktenskapligt flyktingbarn rimmar illa med de ideal av stabil medelklasstillvaro som äkta kristendom självklart handlar om.
Och värre blir det. När Jesus räddar en prostituerad kvinna från stening med orden ”Den som är utan synd kastar första stenen” så påminner det bara alltför väl om den svenska lagstiftningens skuldbeläggande av köparen. Historien om den barmhärtige samariten kan komma att fungera som ett försvar för det multietniska samhället och för ett värn om främmande kulturer.
I den sant kristna etiken ligger också en stark tilltro till den enskildes initiativförmåga. Därför bör varje kristen människa motarbeta skatter, tullar och statliga pålagor av alla de slag. Men här kunde Jesus varit mycket tydligare. I stället för att ta fasta på det folkliga missnöje som fanns med tulltjänstemännen, publikanerna, så umgås han med dem och gästar under folkets spott och spe deras hus. Uppmaningen att inte samla på jordiska rikedomar låter som ett förtida eko av dagens klimatforskare och miljönissar. I stället för att ge folket insikt i nödvändigheten av ett fritt bankväsende och balanserad statsbudget ägnar han åtskillig tid till att reta gallfeber på fariséer och saduccéer, den tidens rättroende.
Rätten att bära vapen är en viktig fråga i hela det amerikanska bibelbältet, men när jag letar i min Bibel efter ett Jesu ord att stödja mig på blir jag förtvivlad. Inte nog med uppmaningen att vända andra kinden till. I Matteus 26:52 uppmanar Jesus Petrus att aldrig använda svärd!
Kort sagt; som äkta kristen blir man besviken på Jesus. När Gud hade chansen att ge oss en förebild i form av en välbärgad familjefar som predikar mot aborter, dagis och offentlig sektor, så gav han oss en dagdrivare till pacifist som uppmanar oss att ge bort allt vi äger till de fattiga, ägna oss åt att bota, hjälpa och visa tolerans mot det främmande.
Slutsatsen kan inte bli annat än denna: Ska vi verka för kristna värderingar får vi stödja oss på andra än Kristus!

tisdag 9 augusti 2011

Urkult 2011















Torsdagen
Karin från Surahammar hade frågat om jag inte ville hänga med till Urkult. Och visst. Jag hade ända sedan jag för några år sedan såg ett TV-inslag därifrån med Stefan Sundström sjungandes i narurskön miljö framför människor som såg ut som om de kom dirket från almstriden 1971, funderat på att något år åka dit. Nu fick det bli utan familjen eftersom det hela kolliderade med den världsjamboree som scouterna hade i östra Skåne och dit i stort sett resten av familjen skulle.Så jag bokade mig till Urkultståget för att slippa köra bil hela vägen upp. Redan på perrongen i Stockholm fick man tillfälle att förundras över samlingen. Här stod folk redo redan vid sjutiden på morgonen med rygg- och sovsäckar, barfota eller i gummistövlar, med dreadlocks eller hippiefrisyer, gråhåriga, hennafärgade, leende. Tåget som smög sig in på perrong 5 hade rullat upp från Nässjö järnvägsmuseum och var ett sånt där fint gammalt tåg med kupéer och sköna soffgrupper där väggarna var av trä. Jag tog plats i en kupé och fick sällskap med en tvåbarnsfamilj. Tåget skulle ta 9 timmar, men redan efter en timme började femåringen oroligt undra om vi inte var framme snart.
Jag tog mig ganska snart till bion längst bak i tåget för att se filmen om Urkult från förra året. Uppenbarligen var vädret vackrare då än vad som väntades detta år.
En fin sak med urkultståget förutom de mysiga vagnarna och att alla är på väg mot samma mål är att festivalen börjar redan på tåget. Först började bandet Zibur spela klezmermusik i vagnen intill med fiol, trumlåda, gitarr och - kontrabas! Varför göra det för lätt för sig? Det lät väldigt säkert och bra. Senare blev det mer östeuropeisk musik i baren (som delade vagn med bion); Kvartet Traktor som spelade sig rejält svettiga och applåderades så mycket att de aldrig ville sluta utan istället fick konduktören att i högtalarna be Zibur joina dem. Och som sanna musiker som gärna spelar när de får greppade de sina instrument - jodå, tjejen med ståbasen också - och tog med dem genom de sju, åtta vagnar som skilde dem åt och jammade i den trånga baren. Härligt!
Tillbaka i min kupé visade det sig att familjens femårige son hade hittat en kompis och kutad omkring genom vagnarna, så att han när vi äntligen vid femtiden på eftermiddagen mycket sakta gled in på Näsåkers station utbrast "Vad fort det har gått!"
Anders och Karin och deras son John mötte upp på stationen med sin folkabuss. Vi hade inte förbokat någon camping och många av de campingar som uppstår kring festivalen var fullbokade. Men de hade lyckats hitta en plats åt oss på Asterix camping, som visade sig vara en gård med fina odlingar och höns, lägereld och en lada med musikcafé. Jag satte upp mitt tält intill folkabussen och började pumpa upp min luftmadrass med en riktig skitpump som jag köpt på Clas Ohlson för att den var så liten och behändig. När jag lyckats pumpa upp kudden efter 300 tag och sedans kört ungefär lika många till själva madrassen gav jag upp och använde lungorna i stället vilket gick förvånansvärt enkelt och snabbt.
Näsåker vid Nämforsen är ett helt litet samhälle med ICA, Konsum, kyrka, museum, skola, mack, bank och till och med tatueringsverkstad, men ingen bankomat. Jag stoppade i mig en thaitallrik i ett stånd strax utanför festplatsen, köpte biljett i form av ett rosa armband för 700 kronor och klev in.
Det visade sig att själva festplatsen hade tre scener; stora scenen, solscenen och danslogen. Det var nu sent på torsdagkvällen och dags att se George Kilby Jr spela på danslogen. Riktigt bra sydstatsrock med inslag av cajun. George Kilby (från Arizona) som jag aldrig hört tidigare hade en skitbra rockig röst och ett vackert raspigt ljud i elgitarren vilket passade riktigt fint ihop med dragspel. Lyssna gärna på dem här.
Vid midnatt skulle så eldnatten börja. Och när vi drog oss mot den stora scenen efter George Kilbys konsert var det så packat av folk nere på marken framför scenen och på slänterna att vi fick stå på kanten ovanför och föröka få en glimt mellan huvudena framför. Det började med vita figurer och mystiska ljud, som någon slags japansk ljudshow. Senare körsång och eldar i märkliga formationer, bland annat en man som hjulade i en eldring. Säkert fint och uppenbarligen väl inövat. Stämningsfullt förstås, men jag började gäspa och fick med mig Anders tillbaka till vår camping. Musiken fortsatte ett tag in på natten men jag lyckade ända somna. Sött.








Fredagen
När jag vaknade knackade regnet på tältduken och ville komma in men det fick det inte.
Så det gav upp efter några minuter. En kort sejour på utedasset och en lätt tvätt av ansiktet vid tvättstället där det fanns både tvål och diskmedel på plats.
Så hade även mina vänner i folkabussen vaknat och där sattes det på kaffe och jag fick både fil med müsli och en macka.
Uppe i samhället var det kö till ICA. En vakt släppte in folk allt eftersom andra kom ut, som nån slags stureplanskrog. En liten kiosk sålde ingenting annat än varma munkar. Det gäller att hitta sin nisch. De var goda och kaffet fick man gratis av Svenska Freds som höll till i ett tältstånd alldeles bredvid. Vi delade med oss av gamla lumpar- och värnpliktsvägrarminnen innan vi tog oss in på festivalplatsen igen. Bob Hansson skulle visserligen berätta om sin bok på Markusgården men någon meddelade att den var en märklig argumentation mot fri abort. Jag hoppas innerligt att ryktet är falskt, men vi hoppade i alla fall över det.
Dagens första musikaliska höjdpunkt blev Eastwick. Countryinspirerad folkmusik som får en egen ljudbild främst tack vare den rytmiska stråkföringen på cello. Anders hade varit lite orolig för att det skulle vara för mycket spelmansmusik på festivalen men nu var det andra gången vi hörde någon form av country här på Urkult. Kul!
Så var det då dags att lyssna på Junip, med den smått världsberömde José Gonzales. Men nu blev det så långt från country man kan komma. Ett entonigt synthljud med några variationer kring denna ton. Lite intressant men inte särskilt njutbart tyckte jag.
En öl och en rejäl portion renskav från samekåtan senare - och både tallrikar, bestick och muggar kunde sorteras som kompost - tog vi oss längst fram, nästan i alla fall, framför Solscenen för att se Cookies 'n' Beans, som presentatören envisades med att kalla "Cookies and Bean". Och de dök upp i röda klänningar och rejält sminkade, som en slags antites till publiken de hade framför sig. Men jublet visste inga gränser för de gjorde ett fantastiskt framträdande; sjöng med sina samtidigt skira och hesa stämmor, spelade bluesmunspel som om de ammats av Little Walter himself och gled med fingrarna på gitarrsträngarna på ett sätt som jag tror att Jimi Hendrix i sin himmel tittar på i slowmotion för att kunna härma. Låtar av Cohen, Cash och Dolly Parton blandades med eget materal och man kunde inte vara annat än lycklig. Och jag kände i hela mjälten att de menade vad de sa när de förklarade vilken kärlek och energi de får av publiken på Urkult. Country igen alltså. Och mer skulle det bli. Om man nu får kalla lite av varje när det gäller Americana för country. Först Jon Cleary:






Anders påpekade hur mycket han ser ut som gubben Pettson. Och han lät lika bra som Pettson antagligen gör när han sitter och jammar med Findus och hönsen. Hans countrymusik visade sig vara en sort som är besläktad med honky tonken från New Orleans, medan George Kilbys var en slags countryblues med inslag av cajun och Eastwick mer av finstämd politisk spelmanscountry om sånt finns.
John Cleary såg vi uppifrån släntkanten så jag fick i alla fall inte den närkontaktkänsla som jag tycker behövs för att man ska njuta fullt ut av en artist.
22.30 kom ytterligare en form av country; Rising Appalachia (som väl rimligen uttalas Appallackia och inte Appallatjia som presentatören sa, nåja..). Appalacherna är väl främst förknippat med duelling banjos och visst hade dessa båda systrar med sig en banjo, men framför allt sina suggestiva röster till handklapp och shamantrummor. Riktigt bra och på ett helt annat sätt än de andra banden idag. I programmet kallades deras folkmusik "postapokalyptisk" men snarare knöt den an till indianska och nybyggarnas rötter och kombinerades med sånt som hör Urkult till; eldar och lite jonglering och sånt. Cool, typ.
John hade sett fram emot Looptroop Rockers, politisk hiphop från Västerås och jag tror han blev nöjd, vilket jag också blev långt innan konserten slutade någon gång efter ett på natten, så jag drog mig hemåt till tältet.

Lördagen
Samma smattrande regn som igår men hygglot däruppe var pålitlig. Det var tyst från folkabussen så jag gick iväg för att söka frukost någon annanstans. Dimman låg vacker över Ångermanälven och när jag tittade över mot andra sidan såg jag en naken kvinna som klev upp ur vattnet efter sitt morgondopp. Bilden var en kopia från något som Anders Zorn har målat. Mycket vackert.
Det var blött i markerna och jag satte mig under tälttaket hos ett av de tillfälliga campingcaféerna och köpte en gröt med lingonsylt och en kaffe. Jag fick en rejäl kopp och killen intill frågade mig efter en stund:
-Vad kostar en kopp kaffe?
-15 kronor, svarade jag.
-Jaha, jag bara undrade.
Så satt han stilla ett tag. Jag hade halva koppen kvar och hade stoppat i mig gröten, så jag sa:
-Du kan få kaffet som är kvar om du vill. Det var en stor kopp.
Han var tyst ett tag som om han funderade. Sen sa han:
-Nej tack.
Och som för att förklara ytterligare la han till:
-Jag ska nog dricka en kopp kaffe med det får bli nån gång i kväll.
Det är uppenbarligen stora beslut det handlar om!
Tillbaka uppe vid tältet hade Anders och John hoppat fram. Karin hade knallat iväg in till Markusgårdens bio för att se filmen Hippieland om Skogsnäskollektivet och om ett yngre grönavågenkollektiv i Skattungbyn. Jag fick en andra frukost i form av en macka och lite kaffe. Karin kom tillbaka och berättade engagerat om filmen och diskussionen kring den.
Vi tog oss upp till samhället igen. Jag gick på ICA för att handla skaffning till morgondagens tågresa hem och vi åt några munkar.
Regnet hängde i luften men ville liksom aldrig vräka ner på allvar, som om det tyckte synd om alla dessa barn som älskade att dansa barfota och vårda sina rastalockar.
Lunchen inhandlades denna gång i Skogsnäs' vegankök; en underbart god linsgryta för ynka 35 kronor. Ölen kostade 50. Vi åt medan Sver & Snakka San höll låda på stora scenen. Anders hade tänkt laga spagetti till oss alla, men nu blev det inte riktigt så.
Shukar Collective, "romsk björntämjartechno" visade sig vara två herrar i zigenarhattar som sjöng på romani (?) till trummor, moog och dunkadunkaloopar som rattades skickligt av en annan herre. Entusiastisk dans från publikens sida. I likhet med de flesta andra band blev de inapplåderade för ett extranummer. Men när konferencieren sedan avtackade dem med en extra applåd och sa att vi måste fortsätta med andra inslag i programmet, dök de upp igen på scen som hade de blivit inapplåderade en andra gång! Ingen av dem verkade förstå vare sig svenska eller engelska så det var bara att låta dem köra en låt till.
Nordic hade redan börjat sin konsert i danslogen när vi kom dit och det var så fullsmockat att vi inte kunde göra annat än att stå på tå längst bak. Musikalisk mycket begåvat och jag insåg hur mycket jag tycker om cello som inslag i sådan här musik. De som stod närmare och lyckats se mer av det som vi bara fick höra var alldeles upplyfta när de kom ut:
-Vilken konsert!
-Det här var skiiitbra!
Och åtskilliga kom ut med nyköpta CD av gruppen.
Så kom då det som jag skulle kunna säga var höjdpunkten på festivalen, om det nu inte hade varit så att den innehållit många konserter som höll absolut högsta klass. Nu stod nämligen Hoven Droven på stora scenen med en blandning av svensk spelmansmusik och hårdrock. Eller kanske inte direkt hårdrock men tunga trummor och överstyrda elgitarrer tillsammans med fioler och baritonsax så visade de upp en mycket driven orkester som fick i stort sett alla på golvet att dansa.
-Vad konstigt alla dansar, tyckte John.
Och visst var det så, några kastade varandra i omfångsrika virvlar, några stod på händer, andra svängde med hela kroppen medan ändan den stod stilla. Några skuttade runt med armarna på varandras axlar i ett långdanståg. Barn i regnställsoveraller plaskade i vattenpölarna. Alla fick dansa som det ville. Inverterad nolltolerans. Totaltolerans. Till och med de som bara stod stilla och lyssnade fick göra så. Och så dök en gästartist upp helt oannonserat; Merit Hemmingson! Som ett litet troll med stort vitt hår tog hom plats bakom sin sugande orgel och musiken nådde nya höjder.
Denna dag hade jag missat ett tjugotal programpunkter, från kurser i luftakrobatik, acro-yoga, poetry slam, målarverkstad och konserter med Anna von Hausswolff, Maria Kalaniemi, Syster Fritz med mera. Men jag var mer än nöjd med både människor och musiken. Vi var faktiskt alla lite nöjda och avstod från att se den avslutande eldshowen och gick i stället till vår camping och drack några glas vin och summerade den lyckade festivalen.

Söndagen
Tack och lov uppehåll. Packade ihop tältet och fick skjuts med folkabussen till stationen. Karin gav mig två nykokta ägg till tågresan och som om detta inte var nog också en liten burk med salt! Är alla människor från Surahammar så där omtänksamma och generösa?
Tågresan bjöd på ett riktigt trevligt ressällskap hem. Två kvinnor i 62-årsåldern som börjat ta ut nån hundring i pension och därför upplevt hela festivalen för 200 kronor, en ung tjej som hyllade frukosten i församlingshemmet och tre killar som var riktiga kollektivfreaks. Så här såg de ut:
Tack alla ni som gjorde både festivalen och resan till en riktigt fin upplevelse!
Sprid kärleken vidare!




















































































































































måndag 20 juni 2011

JAG HAR SÅ KONSTIGA ÅSIKTER

Jag har så konstiga åsikter.
Tycker till exempel bättre om rådjur än hundar och katter.
Jag tycker att Bob Dylan har en bättre sångröst än Elvis och att man inte ska irritera sig på cyklister som bryter mot en och annan trafikregel.

Jag blir sällan glad för att det kommit nya versioner av Windows utan tycker att de gamla duger gott. Och PC är bättre än Mac. Och Internet Explorer är bättre än Firefox.
Ofta märker jag att människor tycker saker jag inte alls håller med om. Tvärtom, tvärtom.
Hör här.
Jag är ganska övertygad om att polisövervakning och kontroller är bättre än hot om långa straff när det gäller att få ner brottsligheten.
Och sen tycker jag inte alls att det Konkurrensverket och Datainspektionen gör är särskilt viktigt. Vad gör det om företag bildar priskarteller? Dels minskar konkurrensen vilket är bra för de anställdas trygghet, dels konsumerar vi inte så mycket i onödan då. Jag kom att tänka på detta i Indien när jag köpte en handgjord flöjt för en tia av en gatuförsäljare. Dan efter försökte en annan sälja en liknande flöjt till mig. När jag förklarat att jag redan köpt en, menade han att jag blivit lurad. Jag kunde få två flöjter av honom för en tia. Då insåg jag att dessa gatuförsäljare borde bildat en kartell och kommit överens om ett lägstapris som ingen får gå under.
Och Datainspektionen gör väl mest en massa ingrepp mot samkörning av dataregister. Varför ska man inte få samköra registrerade vapeninnehav mot register över psykiskt sjuka om det kan rädda folk från vansinnesdåd? Varför får inte Skatteverket automatiskt alla uppgifter om aktieförsäljningar så att dessa inte behövde deklareras annat än genom ett kryss? Är hemlighållandet av kapitalinkomster så viktigt för integriteten? Lönen känner de lyckligtvis redan till.
Bensinskatten borde inte sänkas utan höjas. Liksom värnskatten. Inte bara för att pengarna behövs för välfärden. Det är positivt i sig att bensinkonsumtionen sjunker och att de rika blir lite mindre rika. Vad gör det om ”svenska folket” blivit rikare så länge det bara är i sammanräknad form, bruttonationalinkomsten. Det är väl ändå den understa nivån som behöver lyftas?
Och så anser jag med viss bestämdhet att Sällskapsresan är mycket bättre humor än Mia och Klara.
Dessutom anser jag att EU bör ha kvar sina jordbrukssubventioner och sin yttre tullmur. Bidragen till bönderna bör göras om för att bidra till en nödvändig omställning, inte avvecklas. Och det är inte bra om livsmedel från USA, Brasilien eller Vietnam transporteras över halva jordklotet och konkurrerar ut EU-bönder. Och än värre är det om afrikanska småbönder konkurreras ut av mat som producerats med skattestöd i Europa och sedan dumpas till lågpriser i Zambia eller Ghana. Protektionism kan ibland vara något bra.
Och så där håller det på. Kärnkraften är ett större hot än koleldningen. Pest är värre än kolera.
Det borde finnas ett krav på att man avstår från att äga bil för att få bo i Stockholms innerstad. Då skulle priserna på bostadsrätter där bli mer hemula och miljön förbättras avsevärt. Vissa behöver kanske bil, men knappast de som bor i Stockholms city.
Icke miljömärkta disk- och tvättmedel borde förbjudas liksom icke rättvisemärkt kaffe.
Sven-Ingvars är bra.
Liksom Gunnar Wiklund och Jimi Hendrix, Steeleye Span och The Hollies.
Och Stefan Sundström är bättre än Mick Jagger och Cornelis tillsammans.
Och, håll i er nu, män är lika bra som kvinnor på att ta hand om barn.
Nån som håller med?
Nu får det räcka med konstiga åsikter för idag. Det kommer nog mera vad det lider.

onsdag 15 juni 2011

Nu var det 1965

Det har kommit till min kännedom att Sverige i hemlighet fortsätter forskningen och utvecklandet av en svensk atombomb. Detta trots att Riksdagen redan 1958 sagt nej. Detta görs alltså i strid mot fattade demokratiska beslut, trots att det svenska försvarets uppgift är att försvara demokratin. Ansträngningarna att skaffa bomben åt oss själva som började redan ett par månader efter Hiroshima och Nagasaki har aldrig riktigt avslutats.
Vi lever i år, 1965, i en farlig tid. Kina har just provsprängt en atomladdning. Vi har alltså numera fem kärnvapenländer i världen; USA, Sovjetunionen, Storbritannien, Frankrike och Kina. De militärer och politiker som är för en svensk atombomb kan alltså se ut att få rätt när de påstår att det enda som kan skydda oss i en framtida värld är ett eget kärnvapen. Om alla andra länder skaffar atombomben så varför inte vi också?
Det är just detta sätt att resonera som en humanistiskt sinnad människa aldrig kan acceptera. Atombomben är inte vilken bomb som helst. Den är ett massförstörelsevapen som inte kan användas utan att mängder av oskyldiga civila dör och ännu fler får sina liv förstörda.
Troligen kommer de som ”bara” drabbas av strålningsskadornas hemska sjukdomar att avundas dem som dog.
I det svenska kärnvapenprogrammet har syftet varit att bygga upp en arsenal av ”taktiska” kärnvapen. Så kallas de kärnvapen som inte har som syfte att slå ut hela städer utan ”bara” militära mål. Problemet är att de hamnar och flygbaser i Sovjet som vapnen skulle riktas mot inte kan förstöras med kärnladdningar utan att omgivningarnas befolkning också drabbas. Även om syftet främst varit att avskräcka fienden (läs: Sovjetunionen) från ett militärt anfall mot Sverige, så måste Sverige i sin tur göra det trovärdigt att vi är villiga att utföra massmord på oskyldiga om vi skulle bli angripna.
I själva verket bygger hela idén om terrorbalans på denna omänskliga logik: Om du utövar massmord på mitt folk så tänker jag svara med att utöva massmord på ditt. När USA som första land i världen skaffade sig kärnvapen så hänvisade man till att det nazistiska Tyskland hade börjat forska på en atombomb. Nu gällde det att komma före tyskarna. Sovjetunionen, som redan 1949 hade fått fram en egen atombomb, antingen genom egen forskning eller med hjälp av spionage (antagligen en blandning av båda), kunde hänvisa till att det var bra för den militära balansen och därmed för världsfreden att inte USA ensamt hade bomben. Och de forna stormakterna Storbritannien och Frankrike menade att om nu Sovjet kan nå oss med kärnvapen så måste vi ha egna. Och Kina då? Ja, just nu kommer tecken på att de inte längre är så goda vänner med Sovjetunionen som de sett ut att vara. Gränsen mellan länderna har ifrågasatts och dessutom anser kineserna att de som ledare för tredje världens bondemassor bör ha tillgång till detta massförstörelsevapen ”eftersom imperialisterna har det”.
Hur ska detta fortsätta? Kina har varit i krig med Indien. Ska det leda till att Indien i framtiden skaffar sig egna kärnvapen? Och ska vi då, i enlighet med idén om terrorbalansens välsignelse, acceptera om Pakistan får egna kärnvapen? Var ska det sluta? Ska Israel och arabstaterna ha rätt till varsin atombomb? Ska vi ha en värld där till och med Nordkorea en dag sitter på bomben?
De svenska militärer som nu oroar sig för att kärnvapen ska förbjudas tycks inte förstå att de själva är en del av det problem de säger sig vilja lösa.
Anta att det inte alls blir så att i stort sett varje militärmakt på planeten är utrustad med kärnvapen. Att det i stället är så att de fem länder som idag har bomben kommer överens om att inte sprida vapnet till fler länder. Vore inte det en värld att föredra? Då skulle vi sedan på allvar kunna få igång nedrustningsförhandlingar med målet att i framtiden ha en kärnvapenfri värld.
Orättvist säger någon. Varför ska inte Kuba få ha kärnvapen när USA har det? Varför ska inte Turkiet eller Rhodesia få ha vapen som Sovjetunionen har? Nej, säger jag. Kärnvapen är inte en rättvisefråga. Ju fler fingrar som har tillgång till avtryckaren, desto större är risken för att någon trycker.
Sverige har en annan roll i detta sammanhang än rustarens. Nämligen nedrustarens. Det provstoppsavtal som skrevs under häromåret var Sveriges förre utrikesminister Östen Undén en av dem som tog initiativet till. Visst, alla kärnvapenmakter har inte skrivit under och underjordiska prov är fortfarande tillåtna. Men vi har påbörjat en väg som en dag, förhoppningsvis inte alltför långt fram i tiden, kan fortsätta med ett totalt provstopp.
Vårt land har ofta visat världen ett dubbelt ansikte. Vi är det neutrala landet som hjälpte Tyskland i andra världskriget. Vi är ett av de rikaste länderna i världen och vi uttalar oss i FN för minska klyftorna till de fattiga. Vi deltar i nedrustningsförhandlingar men bygger ut vår vapenexport. Och nu: vi försöker få till stånd internationella avtal mot spridningen av kärnvapen samtidigt som vi alltså fortsätter att utveckla egna.
Sverige har nu en möjlighet att bidra till en annan värld, en värld där två olika ekonomiska system kan leva med en konflikt utan att den behöver utmynna i mänsklighetens undergång. Vi står på randen till att bli den sjätte kärnvapenstaten. Om vi nu istället blir det första land som kunnat skaffa kärnvapen men låtit bli, så kan det komma att ge avtryck. Det borde kunna leda till att vi inom ett par år har kommit fram till ett internationellt icke-spridningsavtal, där inga fler länder tillåts skaffa kärnvapen och där de fem som nu har dem verkar för att avskaffa sina. De länder som nu bygger ut fredlig kärnkraft och på så sätt får tillgång till material och teknik för att utveckla egna atomvapen får då underkasta sig kontroll från ett FN-organ för att se till att ickespridningsavtalet följs.
Kanske kan det i sin tur leda till att rädslan, den ömsesidiga misstänksamheten mellan öst och väst, minskar något. Kanske kan det skapa förutsättningar för ett Europa där kärnvapnen inte står spets mot spets intill varandra vid gränsen mellan Öst- och Västtyskland. Kanske kan det leda till ett läge där politiska motståndare i Afrika inte omedelbart beväpnas av var sin supermakt. Kanske kan det till och med göra det möjligt för invånarna i ett latinamerikanskt land att i demokratiska val välja en vänsterregering, utan att USA ser det som sovjetisk infiltration och skickar CIA för att genomföra en kupp.
Det är mycket möjligt att jag har fel. Jag kanske är en drömmare. Mina visioner kommer kanske att visa sig omöjliga. Men då kanske det beror på att Sverige fortsätter med sitt kärnvapenprogram och att fler länder följer oss i hälarna och atombombsarméerna är så många att det inte längre är möjligt att förhindra att nästa krig blir ett kärnvapenkrig.
Nej den utvecklingen kanske inte går att stoppa. Men låt oss åtminstone försöka.

måndag 21 mars 2011

Visst kan jag acceptera kärnkraften

Jag vill inte vara omöjlig. Visst kan jag tänka mig acceptera kärnkraften. Det är bara några förutsättningar som måste infrias först:

1. Uranbrytningen måste göras säker. Uran sönderfaller och överallt där det finns uran finns det också radon och radondöttrar. Radonstrålning förekommer även i våra svenska marker men är intensivare och farligare när uranhalten är hög, som den är i urangruvor. Jag är inte säker på att det går att bryta uran utan att arbetare drabbas av cancer, men kanske går det att någon gång hitta ett sätt.

2. Anrikningen måste ske utan risk för att bidra till kärnvapen. Uranet som bryts i naturen består till mindre än en procent av klyvbara isotoper. Det mesta är icke klyvbart uran 238. För att uranet ska kunna användas som kärnbränsle måste det anrikas. Till detta krävs anrikninsanläggningar som främst finns hos kärnvapenmakterna. Iran håller visserligen också på att bygga en anrikninsanläggning, men det beror nog mest på att de vill skaffa egna kärnvapen.

3. Kärnkraftverken måste bli säkra. Att en kärnreaktor skulle kunna haverera fanns det forskare som hävdade redan innan Harrisburgolyckan 1979, inte minst den svenske nobelpristagaren i fysik Hannes Alfvén. Men de flesta framställdes som virrpannor. Förnuftiga män med lugn röst som förklarade att risken var försumbar ansågs vara de verkliga experterna. Harrisburghaveriet påstods bero på att kraftverket inte stannats i tid på grund av rädslan för förlorade inkomster. Kombinationen kärnkraft och kapitalism var det farliga. I Sverige skulle stora energianläggningar ägas av samhället sades det. Efter Tjernobyl blev det svårt för dem som hävdat att stora kärnkraftsolyckor inte kunde ske annat än i teorin att bli trodda. Men nu var det kombinationen kärnkraft och kommunsim som var problemet. Fukushimaolyckan berodde ju på jordbävningen som satte igång en tsunami. Så nu påstår ingen att kärnkraftsolyckor inte kan ske. De kan ske. Men bara om det råder rovdjurskapitalism, byråkratiserad kommunism eller jordbävningsrisk.

4. Regimer som önskar skaffa sig kärnvapen måste först bort. Om kärnkraften ska bidra till en lösning på växthuseffekten så behöver den spridas globalt. Till Danmark, Österrike, Zimbabwe, Syrien, Colombia och en massa andra länder. Risken är bara att fler länder gör som Israel, Nordkorea, Indien och Pakistan har gjort; samlar på sig klyvbart material i form av plutonim eller höganrikat uran för att skaffa kärnvapen. Och hur många fingrar på avtryckarknappen klarar världen av utan att någon någonstans någon gång avfyrar domedagsvapnet?

5. Och sen är det ju det här med avfallet. Gustav Wasa härjade för 500 år sedan. Patriarkerna i Gamla testamentet levde enligt Bibeln för ungefär 3000 år sedan. Cheopspyramiden är 3600 år. Jorbruket uppstod i Västasien för cirka 10 000 år sedan. Kärnavfallet måste kunna hanteras säkert i 100 000 år utan att nån framtida civilisation som tappat bort ritningarna får för sig att borra efter bergvärme eller bygga underjordiska motorvägar. Det problemet kan vi nog så småningom hitta en lösning på.

Så visst kan jag acceptera kärnkraften. Men lös de här fem problemen först! Och det är bråttom. Marknaderna för flödande energikällor är snart så stora att det inte längre finns någon efterfrågan på kärnkraft.

måndag 13 december 2010

Vinstmaximering och flum går hand i hand

(Detta inlägg har också publicerats på Dagens Nyheters insändarsida Skriv i DN 13 december 2010)

Så kommer då Pisa 2009, den internationella jämförelsen av skolkunskaper, som visar att Sverige har halkat ner från en plats i toppen till någonstans i mitten bland OECD-länderna (de rika i-länderna plus Chile och Mexico).


Nu är detta visserligen en rankning enligt en relativ betygsskala. Länderna jämförs med varandra. Men det skrala resultatet för Sverige beror inte på att andra länder kommit ikapp. I stället är det så att skolbarnen i fattiga familjer, presterar sämre. Jan Björklund som så vitt jag minns varit skolminister sedan 2006 och innan dess varit skolborgarråd i Stockholm skyller på socialdemokraterna och på att det tar tid att vända skutan rätt. Men frågan är om inte ratten vrids åt fel håll. Reslultaten var bättre i Pisa 2000 när skolorna här också var mer likvärdiga.

Idén om att barn från övre medelklassen ska få lika stor skolpeng som barn från krisfamiljer har inneburit en radikal minskning av resurserna i problemskolorna. De bästa lärarna borde lockas till de skolor där de fattigaste barnen går, istället för till de lugnaste miljöerna. Och har inte skolornas allt ökade inslag av självstudier i stället för lärarledd undervisning inneburit att man lastat över orimligt ansvar på eleverna själva? Flum och vinstmaximering spatserar fram hand i hand. Var femte elev som går ut årskurs nio inte kan läsa tillfredsställande. Alla dessa kan inte rimligen vara nykomna flyktingbarn.

Jag tror inte ett ögonblick på att skolan själv är huvudorsaken till Sveriges försämrade resultat. Pengar har under ett par årtionden flyttats från den offentliga sektorn till våra plånböcker. Vi har kunnat läsa att 90% av svenskarna har fått mer pengar den senaste mandatperioden. Men de 10% som har fått mindre är den allra understa tiondelen. Nyligen kom en rapport som visade att barnfattigdomen i Sverige har ökat. Att detta också drabbar barnens skolprestationer må vara en gåta för den som tror att valfrihet och disciplin är lösningen. Jag tror snarare på ett kausalt samband.