Vinstmaximering och flum går hand i hand

(Detta inlägg har också publicerats på Dagens Nyheters insändarsida Skriv i DN 13 december 2010)

Så kommer då Pisa 2009, den internationella jämförelsen av skolkunskaper, som visar att Sverige har halkat ner från en plats i toppen till någonstans i mitten bland OECD-länderna (de rika i-länderna plus Chile och Mexico).

Nu är detta visserligen en rankning enligt en relativ betygsskala. Länderna jämförs med varandra. Men det skrala resultatet för Sverige beror inte på att andra länder kommit ikapp. I stället är det så att skolbarnen i fattiga familjer, presterar sämre. Jan Björklund som så vitt jag minns varit skolminister sedan 2006 och innan dess varit skolborgarråd i Stockholm skyller på socialdemokraterna och på att det tar tid att vända skutan rätt. Men frågan är om inte ratten vrids åt fel håll. Reslultaten var bättre i Pisa 2000 när skolorna här också var mer likvärdiga.

Idén om att barn från övre medelklassen ska få lika stor skolpeng som barn från krisfamiljer har inneburit en radikal minskning av resurserna i problemskolorna. De bästa lärarna borde lockas till de skolor där de fattigaste barnen går, istället för till de lugnaste miljöerna. Och har inte skolornas allt ökade inslag av självstudier i stället för lärarledd undervisning inneburit att man lastat över orimligt ansvar på eleverna själva? Flum och vinstmaximering spatserar fram hand i hand. Var femte elev som går ut årskurs nio inte kan läsa tillfredsställande. Alla dessa kan inte rimligen vara nykomna flyktingbarn.

Jag tror inte ett ögonblick på att skolan själv är huvudorsaken till Sveriges försämrade resultat. Pengar har under ett par årtionden flyttats från den offentliga sektorn till våra plånböcker. Vi har kunnat läsa att 90% av svenskarna har fått mer pengar den senaste mandatperioden. Men de 10% som har fått mindre är den allra understa tiondelen. Nyligen kom en rapport som visade att barnfattigdomen i Sverige har ökat. Att detta också drabbar barnens skolprestationer må vara en gåta för den som tror att valfrihet och disciplin är lösningen. Jag tror snarare på ett kausalt samband.

Partinamnen ljuger

Miljöpartiet de gröna är ett miljöparti. Det är sant. Vänsterpartiet är ett vänsterparti. Det är också sant. Och Sveriges socialdemokratiska arbetareparti är ett socialdemokratiskt arbetarparti och finns i Sverige. Så även det är sant.

Men sedan börjar lögnerna.

Centerpartiet var en gång ett centerparti, men är det inte längre. Tvärtom försöker de i många frågor lägga sig till höger om högerpartiet moderaterna, vilket märks tydligast i deras krav på att arbetsrätten ska rivas upp så att det blir lättare för chefen att välja vem som ska bli av med jobbet. Något som moderaterna inte längre anser behövas.

Folkpartiet är inte något folkparti. Ett av deras profilkrav är att värnskatten ska avskaffas, något som enbart gynnar den lilla bråkdel av befolkningen som har en lön på över en halv miljon om året. Knappast ett parti för folket. Till detta kan läggas att folkliga partier bildas bland folket och tar sig med hjjälp av folkrörelsearbete in i Riksdagen. Så har centern, sossarna, vänstern, kristdemokraterna och miljöpartiet gjort. Folkpartiet är det enda parti förutom moderaterna som bildades inne i riksdagen och inte av folk utanför.

Kristdemokraterna är kanske hyfsat demokratiska, men knappast kristna i ordets egentliga mening. Ett kristet parti skulle använda de rikas förmögenheter för de fattiga, sluta upp med att samla jordiska skatter och umgås intensivt med publikaner och syndare.

Och så Moderata samlingspartiet. "Sveriges enda arbetarparti" är en beteckning lika sann som att kalla polkagriskaramellen för Sveriges enda värktablett.

Men begreppet moderat betyder ju sansad. Ett sansat parti skulle knappast sänka skatterna med över 60 miljarder kronor på ett sätt som mest gynnar dem med höga löner samtidigt som de tio procenten fattigaste fått mindre och därmed skapat en än svårare situation för dessas barn.

Alltså: Moderaterna är inte moderata, Kristdemokratnerna är inte kristna, Folkpartiet är inget folkparti och Centernpartiet är inget centerparti.

Hägglunds kristna människosyn och Vänsterpartiets

Idag uttalade sig Kristdemokraternas Göran Hägglund om läget i en Riksdag där ingetdera blocket får egen majoritet. Kunde han tänka sig att samarbeta med de rödgröna för att skapa en majoritet som stänger de rastistiska Sverigedemokraterna ute från inflytande på regeringspolitiken? Nej, sa han, och jämförde SD med Vänsterpartiet: Båda partierna har en människosyn som är mig främmande!

Rasister och socialister skulle alltså vara lika bedrövliga och onda.

Vad är det då för fel på Vänsterpartiets människosyn? Det måste ju rimligen vara något som skiljer deras från riktiga kristdemokraters.
Och tänker man efter så är det lätt att hitta skillnader mellan V och KD i sättet att behandla människor.

Där vänstern umgås med publikaner och syndare, accepterar homosexuella som vill gifta sig och ivrar för en humanare flyktingpolitik, umgås KD hellre med rättrogna fariséer, bilburna familjefäder som klagar över bensinpriser och pappamånader.

KD har aktivt bidragit till att fastighetsskatten för lyxvillor idag är lika låg som för torparstugor. Där vänstern vill minska klyftorna mellan sjuka och arbetslösa och dem som har trygga och välbetalda jobb, har KD sett till att de ökat. Jobbskatteavdraget i kombination med försämringar i A-kassan ska skapa jobb genom att skrämma folk med fattigdom, är tanken.

Allt vad i haven gjort mot dessa mina minsta haver ni också gjort mot mig, påpekade Jesus.

Men där Lasse Ohlys kompisar vill förmå de rika ynglingarna att skänka åtminstone en liten del av vad de äger till de fattiga, tycks det som om Hägglund gärna vill straffa dem som inte lyckats hitta ett jobb eller tillfriskna illa kvickt.

Och där Vänstern vill smida plogbillar av svärd har KD accepterat vapenexport till länder som är i krig och som kränker mänskliga rättigheter.

Så visst har KD-ledaren rätt i att han har en annan människosyn än vänstern. Frågan är bara vilken som är mest kristen.