Visst kan jag acceptera kärnkraften

Jag vill inte vara omöjlig. Visst kan jag tänka mig acceptera kärnkraften. Det är bara några förutsättningar som måste infrias först:

1. Uranbrytningen måste göras säker. Uran sönderfaller och överallt där det finns uran finns det också radon och radondöttrar. Radonstrålning förekommer även i våra svenska marker men är intensivare och farligare när uranhalten är hög, som den är i urangruvor. Jag är inte säker på att det går att bryta uran utan att arbetare drabbas av cancer, men kanske går det att någon gång hitta ett sätt.

2. Anrikningen måste ske utan risk för att bidra till kärnvapen. Uranet som bryts i naturen består till mindre än en procent av klyvbara isotoper. Det mesta är icke klyvbart uran 238. För att uranet ska kunna användas som kärnbränsle måste det anrikas. Till detta krävs anrikninsanläggningar som främst finns hos kärnvapenmakterna. Iran håller visserligen också på att bygga en anrikninsanläggning, men det beror nog mest på att de vill skaffa egna kärnvapen.

3. Kärnkraftverken måste bli säkra. Att en kärnreaktor skulle kunna haverera fanns det forskare som hävdade redan innan Harrisburgolyckan 1979, inte minst den svenske nobelpristagaren i fysik Hannes Alfvén. Men de flesta framställdes som virrpannor. Förnuftiga män med lugn röst som förklarade att risken var försumbar ansågs vara de verkliga experterna. Harrisburghaveriet påstods bero på att kraftverket inte stannats i tid på grund av rädslan för förlorade inkomster. Kombinationen kärnkraft och kapitalism var det farliga. I Sverige skulle stora energianläggningar ägas av samhället sades det. Efter Tjernobyl blev det svårt för dem som hävdat att stora kärnkraftsolyckor inte kunde ske annat än i teorin att bli trodda. Men nu var det kombinationen kärnkraft och kommunsim som var problemet. Fukushimaolyckan berodde ju på jordbävningen som satte igång en tsunami. Så nu påstår ingen att kärnkraftsolyckor inte kan ske. De kan ske. Men bara om det råder rovdjurskapitalism, byråkratiserad kommunism eller jordbävningsrisk.

4. Regimer som önskar skaffa sig kärnvapen måste först bort. Om kärnkraften ska bidra till en lösning på växthuseffekten så behöver den spridas globalt. Till Danmark, Österrike, Zimbabwe, Syrien, Colombia och en massa andra länder. Risken är bara att fler länder gör som Israel, Nordkorea, Indien och Pakistan har gjort; samlar på sig klyvbart material i form av plutonim eller höganrikat uran för att skaffa kärnvapen. Och hur många fingrar på avtryckarknappen klarar världen av utan att någon någonstans någon gång avfyrar domedagsvapnet?

5. Och sen är det ju det här med avfallet. Gustav Wasa härjade för 500 år sedan. Patriarkerna i Gamla testamentet levde enligt Bibeln för ungefär 3000 år sedan. Cheopspyramiden är 3600 år. Jorbruket uppstod i Västasien för cirka 10 000 år sedan. Kärnavfallet måste kunna hanteras säkert i 100 000 år utan att nån framtida civilisation som tappat bort ritningarna får för sig att borra efter bergvärme eller bygga underjordiska motorvägar. Det problemet kan vi nog så småningom hitta en lösning på.

Så visst kan jag acceptera kärnkraften. Men lös de här fem problemen först! Och det är bråttom. Marknaderna för flödande energikällor är snart så stora att det inte längre finns någon efterfrågan på kärnkraft.