Torsdagen
Karin från Surahammar hade frågat om jag inte ville hänga med till Urkult. Och visst. Jag hade ända sedan jag för några år sedan såg ett TV-inslag därifrån med Stefan Sundström sjungandes i narurskön miljö framför människor som såg ut som om de kom dirket från almstriden 1971, funderat på att något år åka dit. Nu fick det bli utan familjen eftersom det hela kolliderade med den världsjamboree som scouterna hade i östra Skåne och dit i stort sett resten av familjen skulle.Så jag bokade mig till Urkultståget för att slippa köra bil hela vägen upp. Redan på perrongen i Stockholm fick man tillfälle att förundras över samlingen. Här stod folk redo redan vid sjutiden på morgonen med rygg- och sovsäckar, barfota eller i gummistövlar, med dreadlocks eller hippiefrisyer, gråhåriga, hennafärgade, leende. Tåget som smög sig in på perrong 5 hade rullat upp från Nässjö järnvägsmuseum och var ett sånt där fint gammalt tåg med kupéer och sköna soffgrupper där väggarna var av trä. Jag tog plats i en kupé och fick sällskap med en tvåbarnsfamilj. Tåget skulle ta 9 timmar, men redan efter en timme började femåringen oroligt undra om vi inte var framme snart.
Jag tog mig ganska snart till bion längst bak i tåget för att se filmen om Urkult från förra året. Uppenbarligen var vädret vackrare då än vad som väntades detta år.
En fin sak med urkultståget förutom de mysiga vagnarna och att alla är på väg mot samma mål är att festivalen börjar redan på tåget. Först började bandet Zibur spela klezmermusik i vagnen intill med fiol, trumlåda, gitarr och - kontrabas! Varför göra det för lätt för sig? Det lät väldigt säkert och bra. Senare blev det mer östeuropeisk musik i baren (som delade vagn med bion); Kvartet Traktor som spelade sig rejält svettiga och applåderades så mycket att de aldrig ville sluta utan istället fick konduktören att i högtalarna be Zibur joina dem. Och som sanna musiker som gärna spelar när de får greppade de sina instrument - jodå, tjejen med ståbasen också - och tog med dem genom de sju, åtta vagnar som skilde dem åt och jammade i den trånga baren. Härligt!
Tillbaka i min kupé visade det sig att familjens femårige son hade hittat en kompis och kutad omkring genom vagnarna, så att han när vi äntligen vid femtiden på eftermiddagen mycket sakta gled in på Näsåkers station utbrast "Vad fort det har gått!"
Anders och Karin och deras son John mötte upp på stationen med sin folkabuss. Vi hade inte förbokat någon camping och många av de campingar som uppstår kring festivalen var fullbokade. Men de hade lyckats hitta en plats åt oss på Asterix camping, som visade sig vara en gård med fina odlingar och höns, lägereld och en lada med musikcafé. Jag satte upp mitt tält intill folkabussen och började pumpa upp min luftmadrass med en riktig skitpump som jag köpt på Clas Ohlson för att den var så liten och behändig. När jag lyckats pumpa upp kudden efter 300 tag och sedans kört ungefär lika många till själva madrassen gav jag upp och använde lungorna i stället vilket gick förvånansvärt enkelt och snabbt.
Näsåker vid Nämforsen är ett helt litet samhälle med ICA, Konsum, kyrka, museum, skola, mack, bank och till och med tatueringsverkstad, men ingen bankomat. Jag stoppade i mig en thaitallrik i ett stånd strax utanför festplatsen, köpte biljett i form av ett rosa armband för 700 kronor och klev in.
Det visade sig att själva festplatsen hade tre scener; stora scenen, solscenen och danslogen. Det var nu sent på torsdagkvällen och dags att se George Kilby Jr spela på danslogen. Riktigt bra sydstatsrock med inslag av cajun. George Kilby (från Arizona) som jag aldrig hört tidigare hade en skitbra rockig röst och ett vackert raspigt ljud i elgitarren vilket passade riktigt fint ihop med dragspel. Lyssna gärna på dem här.
Vid midnatt skulle så eldnatten börja. Och när vi drog oss mot den stora scenen efter George Kilbys konsert var det så packat av folk nere på marken framför scenen och på slänterna att vi fick stå på kanten ovanför och föröka få en glimt mellan huvudena framför. Det började med vita figurer och mystiska ljud, som någon slags japansk ljudshow. Senare körsång och eldar i märkliga formationer, bland annat en man som hjulade i en eldring. Säkert fint och uppenbarligen väl inövat. Stämningsfullt förstås, men jag började gäspa och fick med mig Anders tillbaka till vår camping. Musiken fortsatte ett tag in på natten men jag lyckade ända somna. Sött.
Fredagen
När jag vaknade knackade regnet på tältduken och ville komma in men det fick det inte.
Så det gav upp efter några minuter. En kort sejour på utedasset och en lätt tvätt av ansiktet vid tvättstället där det fanns både tvål och diskmedel på plats.
Så hade även mina vänner i folkabussen vaknat och där sattes det på kaffe och jag fick både fil med müsli och en macka.
Uppe i samhället var det kö till ICA. En vakt släppte in folk allt eftersom andra kom ut, som nån slags stureplanskrog. En liten kiosk sålde ingenting annat än varma munkar. Det gäller att hitta sin nisch. De var goda och kaffet fick man gratis av Svenska Freds som höll till i ett tältstånd alldeles bredvid. Vi delade med oss av gamla lumpar- och värnpliktsvägrarminnen innan vi tog oss in på festivalplatsen igen. Bob Hansson skulle visserligen berätta om sin bok på Markusgården men någon meddelade att den var en märklig argumentation mot fri abort. Jag hoppas innerligt att ryktet är falskt, men vi hoppade i alla fall över det.
Dagens första musikaliska höjdpunkt blev Eastwick. Countryinspirerad folkmusik som får en egen ljudbild främst tack vare den rytmiska stråkföringen på cello. Anders hade varit lite orolig för att det skulle vara för mycket spelmansmusik på festivalen men nu var det andra gången vi hörde någon form av country här på Urkult. Kul!
Så var det då dags att lyssna på Junip, med den smått världsberömde José Gonzales. Men nu blev det så långt från country man kan komma. Ett entonigt synthljud med några variationer kring denna ton. Lite intressant men inte särskilt njutbart tyckte jag.
En öl och en rejäl portion renskav från samekåtan senare - och både tallrikar, bestick och muggar kunde sorteras som kompost - tog vi oss längst fram, nästan i alla fall, framför Solscenen för att se Cookies 'n' Beans, som presentatören envisades med att kalla "Cookies and Bean". Och de dök upp i röda klänningar och rejält sminkade, som en slags antites till publiken de hade framför sig. Men jublet visste inga gränser för de gjorde ett fantastiskt framträdande; sjöng med sina samtidigt skira och hesa stämmor, spelade bluesmunspel som om de ammats av Little Walter himself och gled med fingrarna på gitarrsträngarna på ett sätt som jag tror att Jimi Hendrix i sin himmel tittar på i slowmotion för att kunna härma. Låtar av Cohen, Cash och Dolly Parton blandades med eget materal och man kunde inte vara annat än lycklig. Och jag kände i hela mjälten att de menade vad de sa när de förklarade vilken kärlek och energi de får av publiken på Urkult. Country igen alltså. Och mer skulle det bli. Om man nu får kalla lite av varje när det gäller Americana för country. Först Jon Cleary:
Anders påpekade hur mycket han ser ut som gubben Pettson. Och han lät lika bra som Pettson antagligen gör när han sitter och jammar med Findus och hönsen. Hans countrymusik visade sig vara en sort som är besläktad med honky tonken från New Orleans, medan George Kilbys var en slags countryblues med inslag av cajun och Eastwick mer av finstämd politisk spelmanscountry om sånt finns.
John Cleary såg vi uppifrån släntkanten så jag fick i alla fall inte den närkontaktkänsla som jag tycker behövs för att man ska njuta fullt ut av en artist.
22.30 kom ytterligare en form av country; Rising Appalachia (som väl rimligen uttalas Appallackia och inte Appallatjia som presentatören sa, nåja..). Appalacherna är väl främst förknippat med duelling banjos och visst hade dessa båda systrar med sig en banjo, men framför allt sina suggestiva röster till handklapp och shamantrummor. Riktigt bra och på ett helt annat sätt än de andra banden idag. I programmet kallades deras folkmusik "postapokalyptisk" men snarare knöt den an till indianska och nybyggarnas rötter och kombinerades med sånt som hör Urkult till; eldar och lite jonglering och sånt. Cool, typ.
John hade sett fram emot Looptroop Rockers, politisk hiphop från Västerås och jag tror han blev nöjd, vilket jag också blev långt innan konserten slutade någon gång efter ett på natten, så jag drog mig hemåt till tältet.
Lördagen
Samma smattrande regn som igår men hygglot däruppe var pålitlig. Det var tyst från folkabussen så jag gick iväg för att söka frukost någon annanstans. Dimman låg vacker över Ångermanälven och när jag tittade över mot andra sidan såg jag en naken kvinna som klev upp ur vattnet efter sitt morgondopp. Bilden var en kopia från något som Anders Zorn har målat. Mycket vackert.
Det var blött i markerna och jag satte mig under tälttaket hos ett av de tillfälliga campingcaféerna och köpte en gröt med lingonsylt och en kaffe. Jag fick en rejäl kopp och killen intill frågade mig efter en stund:
-Vad kostar en kopp kaffe?
-15 kronor, svarade jag.
-Jaha, jag bara undrade.
Så satt han stilla ett tag. Jag hade halva koppen kvar och hade stoppat i mig gröten, så jag sa:
-Du kan få kaffet som är kvar om du vill. Det var en stor kopp.
Han var tyst ett tag som om han funderade. Sen sa han:
-Nej tack.
Och som för att förklara ytterligare la han till:
-Jag ska nog dricka en kopp kaffe med det får bli nån gång i kväll.
Det är uppenbarligen stora beslut det handlar om!
Tillbaka uppe vid tältet hade Anders och John hoppat fram. Karin hade knallat iväg in till Markusgårdens bio för att se filmen Hippieland om Skogsnäskollektivet och om ett yngre grönavågenkollektiv i Skattungbyn. Jag fick en andra frukost i form av en macka och lite kaffe. Karin kom tillbaka och berättade engagerat om filmen och diskussionen kring den.
Vi tog oss upp till samhället igen. Jag gick på ICA för att handla skaffning till morgondagens tågresa hem och vi åt några munkar.
Regnet hängde i luften men ville liksom aldrig vräka ner på allvar, som om det tyckte synd om alla dessa barn som älskade att dansa barfota och vårda sina rastalockar.
Lunchen inhandlades denna gång i Skogsnäs' vegankök; en underbart god linsgryta för ynka 35 kronor. Ölen kostade 50. Vi åt medan Sver & Snakka San höll låda på stora scenen. Anders hade tänkt laga spagetti till oss alla, men nu blev det inte riktigt så.
Shukar Collective, "romsk björntämjartechno" visade sig vara två herrar i zigenarhattar som sjöng på romani (?) till trummor, moog och dunkadunkaloopar som rattades skickligt av en annan herre. Entusiastisk dans från publikens sida. I likhet med de flesta andra band blev de inapplåderade för ett extranummer. Men när konferencieren sedan avtackade dem med en extra applåd och sa att vi måste fortsätta med andra inslag i programmet, dök de upp igen på scen som hade de blivit inapplåderade en andra gång! Ingen av dem verkade förstå vare sig svenska eller engelska så det var bara att låta dem köra en låt till.
Nordic hade redan börjat sin konsert i danslogen när vi kom dit och det var så fullsmockat att vi inte kunde göra annat än att stå på tå längst bak. Musikalisk mycket begåvat och jag insåg hur mycket jag tycker om cello som inslag i sådan här musik. De som stod närmare och lyckats se mer av det som vi bara fick höra var alldeles upplyfta när de kom ut:
-Vilken konsert!
-Det här var skiiitbra!
Och åtskilliga kom ut med nyköpta CD av gruppen.
Så kom då det som jag skulle kunna säga var höjdpunkten på festivalen, om det nu inte hade varit så att den innehållit många konserter som höll absolut högsta klass. Nu stod nämligen Hoven Droven på stora scenen med en blandning av svensk spelmansmusik och hårdrock. Eller kanske inte direkt hårdrock men tunga trummor och överstyrda elgitarrer tillsammans med fioler och baritonsax så visade de upp en mycket driven orkester som fick i stort sett alla på golvet att dansa.
-Vad konstigt alla dansar, tyckte John.
Och visst var det så, några kastade varandra i omfångsrika virvlar, några stod på händer, andra svängde med hela kroppen medan ändan den stod stilla. Några skuttade runt med armarna på varandras axlar i ett långdanståg. Barn i regnställsoveraller plaskade i vattenpölarna. Alla fick dansa som det ville. Inverterad nolltolerans. Totaltolerans. Till och med de som bara stod stilla och lyssnade fick göra så. Och så dök en gästartist upp helt oannonserat; Merit Hemmingson! Som ett litet troll med stort vitt hår tog hom plats bakom sin sugande orgel och musiken nådde nya höjder.
Denna dag hade jag missat ett tjugotal programpunkter, från kurser i luftakrobatik, acro-yoga, poetry slam, målarverkstad och konserter med Anna von Hausswolff, Maria Kalaniemi, Syster Fritz med mera. Men jag var mer än nöjd med både människor och musiken. Vi var faktiskt alla lite nöjda och avstod från att se den avslutande eldshowen och gick i stället till vår camping och drack några glas vin och summerade den lyckade festivalen.
Söndagen
Tack och lov uppehåll. Packade ihop tältet och fick skjuts med folkabussen till stationen. Karin gav mig två nykokta ägg till tågresan och som om detta inte var nog också en liten burk med salt! Är alla människor från Surahammar så där omtänksamma och generösa?
Tågresan bjöd på ett riktigt trevligt ressällskap hem. Två kvinnor i 62-årsåldern som börjat ta ut nån hundring i pension och därför upplevt hela festivalen för 200 kronor, en ung tjej som hyllade frukosten i församlingshemmet och tre killar som var riktiga kollektivfreaks. Så här såg de ut:
Tack alla ni som gjorde både festivalen och resan till en riktigt fin upplevelse!
Sprid kärleken vidare!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar