Stalin på Östermalm

 

 

I min bokhylla har jag ett ex av ”Käck rebell” från 1945. Den består av ett urval av artiklar, kåserier, dikter och kupletter av Gustav Johansson, utgiven av det svenska kommunistpartiets förlag Arbetarkultur till Johanssons 50-årsdag. Jag köpte den på ett antikvariat och priset 30:- står kvar i blyerts på pärmens insida.

Här kan man hitta några av de rappast och roligast formulerade attackerna på borgerligheten sida vid sida med hyllningstexter till Sovjetunionen och Stalin. När jag för några årtionden sedan läste dessa texter visste jag först ingenting om denne ”Hjorvard” som var hans signatur i Ny Dag, men kunde inte annat än beundra hans skarpa penna samtidigt som jag noterade hur han ständigt betraktade världen med sovjetiska glasögon.

Nu, efter att ha läst Martin Jonols fantastiska bok ”Stalin på Östermalm” (Verbal 2021) vet jag mer. Martin Jonols bok handlar nämligen i långa stycken om hans morfar, Gustav Jonsson. Men också om hans mormor, den från överklassen sprungna Eva Palmaer, också hon sovjettrogen in i döden samtidigt som hon tycks ha upprätthållit den diskreta charm med vilken borgarklassen pläga sig uppföra. Gustav kom själv från mycket fattiga förhållanden på den västgötska landsbygden och fick inte gå många år i skola, men tog igen detta med sin läslust och verkar ha trivts utomordentligt i sexrummaren på Östermalm.

Martin Jonols pappa var inte mycket att ha som stöd. Oberäknelig, våldsam, maoist, primalskrikare, Wilhjelm Reich-följare och med stora tankar om sig själv och sin framtid föll han från sin akademiska piedestal ner till jobbet som pissoarvaktmästare. Så Gustav Jonsson, morfadern, blev ändå en slags förebild genom sin fasthet, aldrig vacklande på sin tro på det antiimperialistiska Sovjetunionen. Inte ens när Molotov-Ribbentroppakten delat upp nordöstra Europa och Hitler lät Sovjet bomba Helsingfors i fred. Eller efter inmarschen i Tjeckoslovakien som fick större delen av hans parti att ta avstånd. Då blev Johansson besviket på partiet, inte på Sovjet, och flera av hans sort röstade i protest mot vpk:s sovjetkritik på socialdemokraterna i valet 1968.

I boken får vi också läsa mycket matnyttigt om Stalins skräckvälde med utrensningar och skådeprocesser. Hur kunde Gustav Jonsson glatt acceptera att kommunisterna i Sovjet en efter en avrättades med nackskott? Han verkade faktiskt tro på historierna om hur CIA, trotskisterna och fascisterna tillsammans planerat att mörda Stalin. Kamenev, Zinovjev och andras ”erkännanden” i Moskvarättegångarna var bevis nog för konspirationen trots att de är fullkomligt absurda.

Zinovjev: ”Jag är skyldig till att ha varit den näst efter Trotskij främste organisatören av det trotskist-zinovjevistiska blocket, som hade som mål att mörda Stalin, Vorosjilov och andra ledare /…/ Trotskismen är en avart av fascismen och zinovjevismen är en avart av trotskismen.” 

Åklagarens plädering slutade med ”Jag kräver att de galna hundarna ska skjutas – alla utan undantag!” Samtliga åtalade blev inom kort avrättade.

Jonols har också fått läsa en del noteringar ur Säpos arkiv. Jag minns själv hur vi på 70-talet pratade mycket om Säpo, hur vissa hävdade att deras telefoner avlyssnats och andra ständigt var rädda för infiltratörer från Säpo, även inom miljörörelsen. De PM som finns återgivna i boken verkar ändå ha skrivits som rapporter från åhörarbänkar och ambassadmingel eller genom läsande av tidningar. Ändå är de fascinerande. Inte minst på grund av det kåserande tonfallet. Jag hade nog inbillat mig att de skulle hålla en betydligt formellare ton. Dessutom är det anmärkningsvärt med vilket överseende stalinisten Johansson betraktas. Några exempel:

”Den färgstarkaste gestalten är utan tvekan Gustav Johansson, Ny Dags chefredaktör. Det är ett stort barn, en hjärtegod och på sitt sätt underbar människa /…/ Reser Gustav Jonsson genom en rysk stad eller dricker han lantvin på ett kollektivjordbruk bland skäggiga musjioker anser han sig vara i paradiset /…/ Det råder inget tvivel om att han härvidlag är i god tro, ty han är ur stånd till förställning /…/ Han är bergfast övertygad om att Stalin icke blott är ofelbar som statsman utan även att de ryska blyertspennorna och pennvässarna, toalettholkarna och klosettpapperen är de bästa i världen.” (1949)

Och säpos PM om en mottagning på Kubas ambassad 1967 handlade mycket om den upprörande bohemiska klädstilen :

”För att nämna damerna först såg man någon enstaka dam iklädd lång klänning, några i ganska eleganta aftonklänningar i s.k. ballerinamodell, en del i ylleklänningar, en del i blus och kjol och slutligen ett stort antal iklädda långbyxor, vars ben nedstoppats i gummistövlar, samt tjocka islandströjor med en frisyr, som man känner igen från Hötorgets mods. /…/ Till herrarnas heder kan påpekas, att de i allmänhet voro korrekt klädda i kostym med vit skjorta och slips. Ett 20-tal saknade dock slips och bar tröjor istället för skjortor samt helskägg á la Castro förstås. Dessutom sågs någon enstaka skinnväst. Det föreföll som om den inkorrekt klädda delen av gästerna tillhörde våra s.k. kulturradikaler.”

En morbror som Martin Jonols ofta återkommer till och som varit ett visst stöd för honom när tillvaron rämnat och självtvivlet tryckt på hårt, är morbrodern (Johansson-Palmaers son) Carsten Palmaer, som jag känner till som den kinatrogne författaren till Fria Proteaterns uppsättningar, ett tag lika rigid i sin följsamhet mot den kinesiska politikens absurditeter som hans far var gentemot den sovjetiska. Han verkar dock ha nyktrat till betydligt sen pjäserna som förebådade ett nära förestående världskrig och manade till upprustning.  

Boken varvar interiörer från släktträffar på Östermalm med skildringar av sin egen uppväxt präglad av rädsla för våld och senare oro för att kanske bära med sig drag av pappans vansinne. Men också ömsinta skildringar av författarens mamma och mormor.

Hur ser då Jonols på sin gladlynte och snälle morfar som aldrig tvivlade på det långsiktigt goda i den sovjetiska politiken? I bokens början skriver han så här: ”Min uppväxt med otaliga hyllningar till socialismen har gjort mig allergisk mot hjältehistorier, men jag är lika allergisk mot svartmålningar av det min morfar stod för så länge jag inte skrivit dem själv.”

Den här boken är omtumlande bra och jag tror att alla vi som någon gång har varit med i en kommunistisk organisation har mycket att förundras och fundera över i dessa 183 korta kapitel.