Partinamnen ljuger

Miljöpartiet de gröna är ett miljöparti. Det är sant. Vänsterpartiet är ett vänsterparti. Det är också sant. Och Sveriges socialdemokratiska arbetareparti är ett socialdemokratiskt arbetarparti och finns i Sverige. Så även det är sant.

Men sedan börjar lögnerna.

Centerpartiet var en gång ett centerparti, men är det inte längre. Tvärtom försöker de i många frågor lägga sig till höger om högerpartiet moderaterna, vilket märks tydligast i deras krav på att arbetsrätten ska rivas upp så att det blir lättare för chefen att välja vem som ska bli av med jobbet. Något som moderaterna inte längre anser behövas.

Folkpartiet är inte något folkparti. Ett av deras profilkrav är att värnskatten ska avskaffas, något som enbart gynnar den lilla bråkdel av befolkningen som har en lön på över en halv miljon om året. Knappast ett parti för folket. Till detta kan läggas att folkliga partier bildas bland folket och tar sig med hjjälp av folkrörelsearbete in i Riksdagen. Så har centern, sossarna, vänstern, kristdemokraterna och miljöpartiet gjort. Folkpartiet är det enda parti förutom moderaterna som bildades inne i riksdagen och inte av folk utanför.

Kristdemokraterna är kanske hyfsat demokratiska, men knappast kristna i ordets egentliga mening. Ett kristet parti skulle använda de rikas förmögenheter för de fattiga, sluta upp med att samla jordiska skatter och umgås intensivt med publikaner och syndare.

Och så Moderata samlingspartiet. "Sveriges enda arbetarparti" är en beteckning lika sann som att kalla polkagriskaramellen för Sveriges enda värktablett.

Men begreppet moderat betyder ju sansad. Ett sansat parti skulle knappast sänka skatterna med över 60 miljarder kronor på ett sätt som mest gynnar dem med höga löner samtidigt som de tio procenten fattigaste fått mindre och därmed skapat en än svårare situation för dessas barn.

Alltså: Moderaterna är inte moderata, Kristdemokratnerna är inte kristna, Folkpartiet är inget folkparti och Centernpartiet är inget centerparti.

Hägglunds kristna människosyn och Vänsterpartiets

Idag uttalade sig Kristdemokraternas Göran Hägglund om läget i en Riksdag där ingetdera blocket får egen majoritet. Kunde han tänka sig att samarbeta med de rödgröna för att skapa en majoritet som stänger de rastistiska Sverigedemokraterna ute från inflytande på regeringspolitiken? Nej, sa han, och jämförde SD med Vänsterpartiet: Båda partierna har en människosyn som är mig främmande!

Rasister och socialister skulle alltså vara lika bedrövliga och onda.

Vad är det då för fel på Vänsterpartiets människosyn? Det måste ju rimligen vara något som skiljer deras från riktiga kristdemokraters.
Och tänker man efter så är det lätt att hitta skillnader mellan V och KD i sättet att behandla människor.

Där vänstern umgås med publikaner och syndare, accepterar homosexuella som vill gifta sig och ivrar för en humanare flyktingpolitik, umgås KD hellre med rättrogna fariséer, bilburna familjefäder som klagar över bensinpriser och pappamånader.

KD har aktivt bidragit till att fastighetsskatten för lyxvillor idag är lika låg som för torparstugor. Där vänstern vill minska klyftorna mellan sjuka och arbetslösa och dem som har trygga och välbetalda jobb, har KD sett till att de ökat. Jobbskatteavdraget i kombination med försämringar i A-kassan ska skapa jobb genom att skrämma folk med fattigdom, är tanken.

Allt vad i haven gjort mot dessa mina minsta haver ni också gjort mot mig, påpekade Jesus.

Men där Lasse Ohlys kompisar vill förmå de rika ynglingarna att skänka åtminstone en liten del av vad de äger till de fattiga, tycks det som om Hägglund gärna vill straffa dem som inte lyckats hitta ett jobb eller tillfriskna illa kvickt.

Och där Vänstern vill smida plogbillar av svärd har KD accepterat vapenexport till länder som är i krig och som kränker mänskliga rättigheter.

Så visst har KD-ledaren rätt i att han har en annan människosyn än vänstern. Frågan är bara vilken som är mest kristen.