Stalin på Östermalm

 

 

I min bokhylla har jag ett ex av ”Käck rebell” från 1945. Den består av ett urval av artiklar, kåserier, dikter och kupletter av Gustav Johansson, utgiven av det svenska kommunistpartiets förlag Arbetarkultur till Johanssons 50-årsdag. Jag köpte den på ett antikvariat och priset 30:- står kvar i blyerts på pärmens insida.

Här kan man hitta några av de rappast och roligast formulerade attackerna på borgerligheten sida vid sida med hyllningstexter till Sovjetunionen och Stalin. När jag för några årtionden sedan läste dessa texter visste jag först ingenting om denne ”Hjorvard” som var hans signatur i Ny Dag, men kunde inte annat än beundra hans skarpa penna samtidigt som jag noterade hur han ständigt betraktade världen med sovjetiska glasögon.

Nu, efter att ha läst Martin Jonols fantastiska bok ”Stalin på Östermalm” (Verbal 2021) vet jag mer. Martin Jonols bok handlar nämligen i långa stycken om hans morfar, Gustav Jonsson. Men också om hans mormor, den från överklassen sprungna Eva Palmaer, också hon sovjettrogen in i döden samtidigt som hon tycks ha upprätthållit den diskreta charm med vilken borgarklassen pläga sig uppföra. Gustav kom själv från mycket fattiga förhållanden på den västgötska landsbygden och fick inte gå många år i skola, men tog igen detta med sin läslust och verkar ha trivts utomordentligt i sexrummaren på Östermalm.

Martin Jonols pappa var inte mycket att ha som stöd. Oberäknelig, våldsam, maoist, primalskrikare, Wilhjelm Reich-följare och med stora tankar om sig själv och sin framtid föll han från sin akademiska piedestal ner till jobbet som pissoarvaktmästare. Så Gustav Jonsson, morfadern, blev ändå en slags förebild genom sin fasthet, aldrig vacklande på sin tro på det antiimperialistiska Sovjetunionen. Inte ens när Molotov-Ribbentroppakten delat upp nordöstra Europa och Hitler lät Sovjet bomba Helsingfors i fred. Eller efter inmarschen i Tjeckoslovakien som fick större delen av hans parti att ta avstånd. Då blev Johansson besviket på partiet, inte på Sovjet, och flera av hans sort röstade i protest mot vpk:s sovjetkritik på socialdemokraterna i valet 1968.

I boken får vi också läsa mycket matnyttigt om Stalins skräckvälde med utrensningar och skådeprocesser. Hur kunde Gustav Jonsson glatt acceptera att kommunisterna i Sovjet en efter en avrättades med nackskott? Han verkade faktiskt tro på historierna om hur CIA, trotskisterna och fascisterna tillsammans planerat att mörda Stalin. Kamenev, Zinovjev och andras ”erkännanden” i Moskvarättegångarna var bevis nog för konspirationen trots att de är fullkomligt absurda.

Zinovjev: ”Jag är skyldig till att ha varit den näst efter Trotskij främste organisatören av det trotskist-zinovjevistiska blocket, som hade som mål att mörda Stalin, Vorosjilov och andra ledare /…/ Trotskismen är en avart av fascismen och zinovjevismen är en avart av trotskismen.” 

Åklagarens plädering slutade med ”Jag kräver att de galna hundarna ska skjutas – alla utan undantag!” Samtliga åtalade blev inom kort avrättade.

Jonols har också fått läsa en del noteringar ur Säpos arkiv. Jag minns själv hur vi på 70-talet pratade mycket om Säpo, hur vissa hävdade att deras telefoner avlyssnats och andra ständigt var rädda för infiltratörer från Säpo, även inom miljörörelsen. De PM som finns återgivna i boken verkar ändå ha skrivits som rapporter från åhörarbänkar och ambassadmingel eller genom läsande av tidningar. Ändå är de fascinerande. Inte minst på grund av det kåserande tonfallet. Jag hade nog inbillat mig att de skulle hålla en betydligt formellare ton. Dessutom är det anmärkningsvärt med vilket överseende stalinisten Johansson betraktas. Några exempel:

”Den färgstarkaste gestalten är utan tvekan Gustav Johansson, Ny Dags chefredaktör. Det är ett stort barn, en hjärtegod och på sitt sätt underbar människa /…/ Reser Gustav Jonsson genom en rysk stad eller dricker han lantvin på ett kollektivjordbruk bland skäggiga musjioker anser han sig vara i paradiset /…/ Det råder inget tvivel om att han härvidlag är i god tro, ty han är ur stånd till förställning /…/ Han är bergfast övertygad om att Stalin icke blott är ofelbar som statsman utan även att de ryska blyertspennorna och pennvässarna, toalettholkarna och klosettpapperen är de bästa i världen.” (1949)

Och säpos PM om en mottagning på Kubas ambassad 1967 handlade mycket om den upprörande bohemiska klädstilen :

”För att nämna damerna först såg man någon enstaka dam iklädd lång klänning, några i ganska eleganta aftonklänningar i s.k. ballerinamodell, en del i ylleklänningar, en del i blus och kjol och slutligen ett stort antal iklädda långbyxor, vars ben nedstoppats i gummistövlar, samt tjocka islandströjor med en frisyr, som man känner igen från Hötorgets mods. /…/ Till herrarnas heder kan påpekas, att de i allmänhet voro korrekt klädda i kostym med vit skjorta och slips. Ett 20-tal saknade dock slips och bar tröjor istället för skjortor samt helskägg á la Castro förstås. Dessutom sågs någon enstaka skinnväst. Det föreföll som om den inkorrekt klädda delen av gästerna tillhörde våra s.k. kulturradikaler.”

En morbror som Martin Jonols ofta återkommer till och som varit ett visst stöd för honom när tillvaron rämnat och självtvivlet tryckt på hårt, är morbrodern (Johansson-Palmaers son) Carsten Palmaer, som jag känner till som den kinatrogne författaren till Fria Proteaterns uppsättningar, ett tag lika rigid i sin följsamhet mot den kinesiska politikens absurditeter som hans far var gentemot den sovjetiska. Han verkar dock ha nyktrat till betydligt sen pjäserna som förebådade ett nära förestående världskrig och manade till upprustning.  

Boken varvar interiörer från släktträffar på Östermalm med skildringar av sin egen uppväxt präglad av rädsla för våld och senare oro för att kanske bära med sig drag av pappans vansinne. Men också ömsinta skildringar av författarens mamma och mormor.

Hur ser då Jonols på sin gladlynte och snälle morfar som aldrig tvivlade på det långsiktigt goda i den sovjetiska politiken? I bokens början skriver han så här: ”Min uppväxt med otaliga hyllningar till socialismen har gjort mig allergisk mot hjältehistorier, men jag är lika allergisk mot svartmålningar av det min morfar stod för så länge jag inte skrivit dem själv.”

Den här boken är omtumlande bra och jag tror att alla vi som någon gång har varit med i en kommunistisk organisation har mycket att förundras och fundera över i dessa 183 korta kapitel.

 

Plan B för Europa

Förra lördagen, den 13 april 2019, var jag i Riksdagshusets andrakammarsal där Vänsterpartiet hade bjudit in till en internationell konferens om Europas framtid. Rubriken var Plan B.

Jonas Sjöstedt inledde om hur vi bör stödja de länder, Portugal till exempel, som utmanar EU:s försök att tvinga på vänsterregeringar en högerpolitik på samma sätt som man gjort med Grekland. Han fortsatte med att stryka under att vi vill ha en bättre union, en som sätter sociala rättigheter högre än vinstkrav. Redan där märkte jag en markering mot dem i vänstern som i stället för att driva politik i EU bara vill lämna unionen.

Den extrema ojämlikheten, Portugal och Tyskland

Lördagen kom sedan att innehålla tre paneldiskussioner av vilka den andra kom att bli intressantast. Den första handlade om hur vi kan driva vänsterpolitik på EU-nivå. Först ut var Mia Haglund från vänsterförbundet Vasemmisto, som menade att vi bör använda EU för att komma åt den extrema ojämlikheten i Europa. Bara i Storbritannien är skillnaden i livslängd mellan rika och fattiga lika stor som den var mellan Europa och Afrika på 70-talet. Dessutom måste vi vara aktiva för att motverka extremhögern som pressar fram en

migrationspolitik som åsidosätter mänskliga rättigheter.  Fabio de Masi från tyska Die Linke underströk att vänstern måste sätta sin agenda för Europa, inte bara reagera mot högerns. Denna höger använder Europaargumentet när det passar dem och nationella självständighetsargument när det gynnar dem mer: Tyskland hade ett förbud mot vapenexport till Saudiarabien, men nu sägs att vi ”måste” följa Frankrike för att hålla samman Europa. Å andra sidan vill Tyskland inte att EU ska stoppa Apples skatteflykt till Luxemburg eftersom Apple säljer iPhones i Tyskland men inte särskilt många i Luxemburg. Pedro Filipe Soares från Portugals Bloco menade att det går att driva en annan politik än den EU-kommissionen vill tvinga på ett skuldtyngt land. Vänsterpartierna som tillsammans fick 20% i valet lyckades få Socialistpartiet att samarbeta med vänstern och införa rejält höjda minimilöner och rättvisare skatter, något som fick till följd att tillväxten steg och arbetslösheten sjönk!

Rent generellt var denna inledande paneldebatt lite väl mycket inriktad på vad de olika vänsterpartierna gjort hemma i sina egna länder och ganska lite handlade om vad man borde göra tillsammans för Europa. Den tredje och sista debattrundan om vänstern och klimatfrågan visade upp mycket av samsyn kring de miljökrav som drivs av respektive partier, men kom ofta att upprepa den självklara ståndpunkten att det krävs starka politiska styrmedel eftersom marknaden inte klarar av att hantera problemen.

Hur ser den europeiska vänstern på Brexit?

Den andra paneldebatten kom på detta sätt att bli intressantare och visa upp en del motsättningar och olika vinklingar på Europaproblemen. Rubriken var ”Vänstersvar på höger-Brexit”. Naturligtvis kom Julie Wards från brittiska Labours vänsterflygel, Momentum och Corbynsupportrar, den som hade mest att säga om Brexit. Hos henne fanns inte minsta tillstymmelse till kritik mot EU som union. Tvärtom: ”Jag gick i likhet med många av de nya Labour-medlemmarna med i ett pro-EU-parti. Fri rörlighet i Europa är någonting bra. Jag stödde Corbyn pga hans hårda kritik mot åtstramningspolitiken. Vanligt folk i England älskar Corbyn, men de vill inte ha Brexit. Vi hade nyligen en miljon demonstranter i London i protest mot Brexit. Inom partiet har vi en grupp med namnet Labour for a socialist Europé. Idag har vi publicerat ett manifest i The Guardian för ett socialistiskt och grönt Europa. Och vi måste försvara den sociala pelaren i EU, den som högern vill frigöra Storbritannien från.”

Brian Carty från Irland representerade Sinn Fein, som ju har sina rötter i den irländska republikanska rörelsen och därför var det inte så märkligt att han började med att slå fast: ”Vi kan aldrig acceptera en hård gräns som delar Irland. Därför blev vår roll att stå på EU:s sida gentemot Storbritannien, trots den kritik vi har mot EU.” Han förklarade också att en hård gräns skulle riskera att återigen militarisera norra Irland. Tidigare låg Europas största helikopterhamn på Nordirland och den hade framför allt en militär funktion. Efter fredsavtalet, Good Friday Agreement, långfredagen 1998, stängdes den.  unionistparti från Nordirland som sitter med i den brittiska regeringen har ju hela tiden slagit mer vakt om enheten med Storbritannien än med övriga Irland. Ett Brexit utan avtal riskerar att den öppnas på nytt och att området återmilitariseras. Brexit är, menade han, ett uttryck för det imperialistiska Englands gamla vanliga uppfattning att alla andra ska buga för dem, vilket också visade sig i att många från den brittiska högern var förvånade över att irländarna ville vara kvar i EU trots att britterna lämnar.

Ännu mer motstånd mot Brexit och alla krav på att lämna EU kom från den polska representanten. För henne, Marta Tycner från det polska vänsterpartiet Razem, ett partis som inspirerats av det spanska Podemos, var det ingen tvekan om vilken sida man borde välja i kampen mellan den reaktionära polska regeringens krav på att själv få styra och ställa som man vill och de krav som kommit på Polen från EU-håll. Polen har just nu en miljon migranter som arbetar i Storbritannien. 2 miljoner polacker har lämnat sedan 2004. Andra öststater har ännu större andel som lämnat. Lettland har tappat en fjärdedel av sin befolkning. Med den fria rörligheten får vi en allt större grupp européer som bor utanför sitt hemland. Detta är ingenting vi i första hand ska beklaga, men det ställer vissa demokratiska frågor. ”Hur mycket jag än gillar Jeremy Corbyn, så tror jag inte på att bara ropa på en ny ledare”, sa Marta Tycner och pekade på det absurda i att den brittiska folkomröstningen var en omröstning där de som var mest berörda, migrantarbetarna, saknade rösträtt. Vi bör tala om full rösträtt för alla européer.

Lite utanför i denna diskussion hamnade Audun Lysbakken från norska Sosialistisk Venstreparti, som pläderade för att överföra makt från EU till nationella parlament och gräsrotsrörelser, men fick mothugg som gick ut på att detta riskerar stärka kapitalets möjligheter att spela ut länders regeringar mot varandra. Marta Tycner från Polen ville snarare ha beslut om en gemensam europeisk minimilön och på en publikfråga om inte centralisering av makten alltid gynnar de mäktiga, svarade Brian Carty från Irland att när det handlar om sådant som internationella kapitalrörelser och skatteflykt, så är det nog nödvändigt att det finns gemensamma regler.

Juli Wards fick frågan om inte stora delar av Labourväljarna ändå är anhängare av Brexit. Hon förklarade då att Labour idag är Europas allra största parti, medlemsmässigt och att kampanjen för att få Corbyn vald till partiledare fick många ungdomar att ansluta sig till partiet. På kongressen vann linjen om en ny folkomröstning om det färdiga Brexitavtalet och bland medlemmarna är 80% för EU. Ungdomarna har vuxit upp i EU. De tycker om den fria rörligheten. Det är värre med de icke partianslutna väljarna, som dessutom är mer rörliga och kan flytta mellan labour och det rasistiska Ukip till exempel. Hon tillade att alla som röstade för Brexit inte är rasister, men att alla rasister röstade för Brexit.

"Jag är europafederalist"

Marta Tycner lade till: ”Jag är europafederalist. Det är inte alla i detta rum. Men kom ihåg att våra länder, Östeuropa, ständigt stäms av kanadensiska och amerikanska företag. 25 år av nyliberal politik har skapat värre handelsavtal än CETA och TTIP.”

Vår svenska Malin Björk pratade om de nordiska partiernas planer för ett nytt förhållande mellan EU och Storbritannien med stärkt arbetsrätt och menade att röran i Storbritannien inte innebär att vi måste älska det EU vi har idag. Nog så viktigt att påpeka. Men samtidigt visar diskussionen denna dag att vänstern i Europa har kommit mycket längre än att bara hoppas på att nationell självständighet från EU ska rädda oss från kapitalismens värsta avigsidor. Vi kan och bör använda oss av EU:s maktorgan för att åstadkomma en förändring. Ett bättre Europa är möjligt.

Tombstone Blues

Dylan-Sundén

Ballerinan på repet, hon repar sin dans

Hon tolererar inte nån intolerans

När lyckan har lämnat en ny leverans

Av synder som smeker som sammet

Men svärdslukarinnan blir utan medalj

Svärd efter svärd trycks ner i hennes svalg

Men månglarna har missat en liten detalj:

Hon har sökt nu till handelsprogrammet

Farsan är i Drammen, han har dragit sin kos

Morsan i gränden injicerar sin dos

Jag sitter med gitarren och the Tombstone Blues

Sonen han läser Rousseau och Voltaire

Dottern kommer att bli EU-kommissionär

Hon slickar på läppar och fönsterkuvert

Men fönstren ska öppnas för mamman

Som samlar på filmisar, gamla förstås

På Adam och Joe, på Ben och på Hoss

Men Bröderna Cartwright har slutat att slåss

Dom hänger på Handelskammarn

                      Farsan är i Drammen…

Ska skomakarn lyckas att lämna sin läst?

Det finns coolare val än kolera - pest

Ja livet är en kamp men även ett manifest:

Det är hög tid att rubba balansen.

Guld slår ju silver och silver slår brons

Det är Tommy mot Elvis och Beatles mot Stones

Det är Bamse mot Krösus och Pelle mot Måns

Men allihop sjunger Allsång på Skansen

                      Farsan är i Drammen…

En kvadrat utan kanter är bondfångeri

Vad vore en cirkel om det inte fanns pi?

Är Kina i mitten eller allde’s bevi’?

Nuförtiden, säg, var ligger Polen?

Det är högstämda fraser om ära och kamp

Från Erdogan, Orbán, Kaczynski och Trump

Dom vill skrubba sig rena med borste och svamp

Men Putin har kidnappat tvålen

                      Farsan är i Drammen…

Dylans bästa låt

Nobelpriset i litteratur till Bob Dylan! Jag hoppade till av förvåning, hade inte tagit alla dessa ganska många kända och okända personer som genom åren hävdat att Bobban skulle få Nobelpriset på allvar.
Och inte behöver han något pris för att upptäckas heller. Borde inte Ngogi wa Thiong'o eller Adonis fått det i stället. Eller om det nu är dags för USA igen, Joyce Carol Oates, som ju skrivit ett otal mästerverk?

Men när så debatten kommit igång så märker jag att jag håller med alla som hyllar Akademins val mer än de ganska trista inlägg som gnäller över valet. Och visst har Dylan påverkat hela generationer låtskrivare med sitt sätt att skriva texter. Och varför ska inte sångtextgenren också kunna belönas på samma sätt som nobelpris tidigare gått till noveller, dikter och journalistik?
Hursomhelst med detta. Till den som vill bekanta sig med Dylan, så rekommenderar jag att inte börja med hans ganska tråkiga memoarbok, utan att istället lyssna på hans bästa låtar. Jag ger här ett förslag på några olika typer av Dylantexter, som borde kunna utgöra en introduktion. De flesta från hans sextital.


Vilken är Dylans bästa text? Ja, det beror nog på vad man menar med bra.

Ett svar är Desolation Row (1965) från albumet Highway 61 Revisited. För dess rika bildspråk och den stora mängden litterära referenser, dess mängd av tolkningsmöjligheter och dess härliga respektlöshet mot kraven på ett tydligt budkap. Den är dessutom riktigt angenäm att lyssna på.
Låten: https://open.spotify.com/track/4n1ZGm3TxYmoYe1YR8cMus
Texten: http://bobdylan.com/songs/desolation-row/

Men om man med bra i stället menar den vassaste politiska attacken på härskarklassen?
Då är mitt svar Masters of War (1963) från The Freewheelin. Här är det en hård attack på vapenindustrin, som driver på krig och kapprustning och tjänar pengar på att låta unga människor döda och dö.
Låten; https://open.spotify.com/track/7xVpkVkd1klTzLJEysIR7z
Texten: http://bobdylan.com/songs/masters-war-mono/

En pryl som Dylan är mästare på är att låta rimmen dra iväg med sången. Han är riktigt bra på att rimma. The vandals took the handles. Subterranean Homesick Blues (1965) från Bringing It All Back Home är väl nån slags anarkistisk raptext även om Dylan sjunger lite mer än pratar. Kanske
Låten: https://open.spotify.com/track/6k9DUKMJpWvu6eFG3O64Lg
Texten: http://bobdylan.com/songs/subterranean-homesick-blues/

Hans bästa dokumentära text måste rimligtvis vara With God on Our Side (1964) från The Times They Are A-Changin'. Här har vi pacifisten Dylan som går igenom USA:s krigshistoria. Krig efter krig har förts med Gud på vår sida.
Låten: https://open.spotify.com/track/5hBOEqqkcQaUgkRhh6EyX4
Texten: http://bobdylan.com/songs/god-our-side/

Kärlekspoesin då? Ja, hans mest privata är nog sången till Sara (1975) från Desire, som han en gång var gift med. Mycket fin text kring vad de upplevt tillsammans och raden "Lovin’ you is the one thing I’ll never regret" som måste fått nån slags effekt på föremålet för hans kärlek
Låten: https://open.spotify.com/track/4WbP5AjT2RFb3paBBD2BRM
Texten: http://bobdylan.com/songs/sara/

Men kärlek är ju mer än ett moget och äktenskapligt förhållande. Det är också glad förälskelse som lattjar med orden som i den melodiösa I Want You (1966) från hans bästa album Blonde on Blonde.
Låten: https://open.spotify.com/track/7tJQ4Ekp2vN3NlI3vJJW3v
Texten: http://bobdylan.com/songs/i-want-you/

Och så till slut Dylans bästa Jag-skiter-i-dig-din-jävla-idiot-text: Positively 4th Street (singel 1965).
Inte kul att få den lyriken kastad i nyllet! Och en skitbra melodi som bara går runt varv efter varv.
Låten: https://open.spotify.com/track/0xbmDrum8OqZMkQiFfvd52
Texten: http://bobdylan.com/songs/positively-4th-street/

Har Saudiarabien hållhakar på Sverige?

Jag har svårt att tro att rekorderliga demokrater som Margot Wallström och Stefan Löfvén är särskilt entusiastiska över vapensamarbetet med världens kanske hårdaste diktatur. Inte bara för att Saudi är kvinnofientligt och fungerar som en näringsrik mylla för allsköns islamistisk terrorism. Inte bara för att det har ett rättssystem som har mer gemensamt med Islamiska Statens än något annat arablands. Utan också för att landet slagit ner ett demokratiuppror i grannlandet Bahrein.Varför är det då så svårt för regeringen att säga upp samarbetsavtalet? Är det så att Saudiarabien kräver svenskt vapenkunnande för att släppa in civila svenska företag på sin marknad? I så fall har vi nog hamnat i en situation där svensk vapenindustri inte alls är ett skydd för vår demokrati och oberoende utan tvärtom ett hot. Norge, Danmark och Finland som saknar militärindustri av Sveriges kaliber slipper utstå denna utpressning. Sverige och Tyskland ska däremot tvingas delta i den allt grymmare dragkampen om inflytande i Västasien mellan Saudi och Iran. Två diktaturer av vilka Saudi är värst hur man än bestämmer sig för att jämföra dem.  En gång i tiden var vapenindustrin till för att garantera ett oberoende svenskt försvar. Idag är kanske försvaret mest till för att legitimera en utlandsberoende vapenindustri som urholkar vår självbestämmanderätt?Kan vi inte ha en vapenindustri utan att den måste försörjas via export till tyranniska system runtom i världen, då borde det vara en självklarhet för oss att avveckla den.

(Publicerad på "Skriv i DN" i Dagens Nyheter  19 februari 2015)

Platt skatt?

Ett skattesystem som fördelar inkomsterna rättvisare ökar lyckonivån i samhället!

Platt skatt är ett förslag som länge har drivits av högerpolitiker runtom i västvärlden, framför allt i USA och inom det republikanska partiets högerfalang. I ett antal länder i Östeuropa där många blivit multimiljonärer på korruption i samband med utförsäljningar av statliga företag har man redan systemet med platt skatt. Till de riktigt rikas stora glädje får man förmoda.

Platt skatt innebär att samma procentsats betalas av alla, oavsett om du är fattig eller rik. Det vanliga är annars att det finns en viss progressivitet i skatteskalorna, vilket innebär att den som tjänar mycket betalar mer, inte bara i kronor utan också i procent.

Med platt skatt ändras inte de relativa förhållandena mellan rik och fattig. Den som har dubbelt så mycket i lön som du, har fortfarande dubbelt så mycket kvar när skatten är betald. En progressiv skatt får däremot en mer inkomstutjämnande effekt.

Anhängare av platt skatt i Sverige har varit få, men förekommer i nyliberala kretsar. Och nyligen fördes tanken fram i förslaget till framtidsprogram för Centerpartiet, ett parti som från början var ett bondeförbund men som på senare tid dragit till sig stureplansliberaler. Varför just Centern lockat till sig dessa kan man bara gissa, men en god gissning är att de lockats av partiets goda ekonomi. Centerpartiet sålde nyligen sina dagstidningar och blev därigenom Sveriges rikaste parti. Antagligen felbedömde stureplanscentern möjligheterna att lura de dumma bönderna och kuppa igenom sina smått världsfrånvända ideal om en stat som låter de rika göra vad de vill. För reaktionen lät inte vänta på sig och Annie Lööf fick förklara att hon inte ville ha vare sig platt skatt (vilket hon kanske trots allt innerst inne vill) och inte ens vill se ordvalet ”plattare” skatt, utan hellre då ”mindre brant” skatt.

Nu är emellertid inte skatteskalan särskilt brant.

Kommunalskatten är i stort sett platt, cirka 30% och går till kommun och landsting. Vore det inte för grundavdraget på 19 000 kronor skulle den vara helt platt. Alla som bor i samma kommun har samma kommunalskatt, men det skiljer sig åt mellan kommunerna. Oftast tvingas fattiga kommuner ta ut en hög procentsats för att de i arbetsför ålder flyttar därifrån och betalar skatt i andra kommuner. Kommuner med hög genomsnittlig inkomst får däremot in gott om pengar och håller en lägre skattesats.

Arbetsgivaravgifterna (som ju egentligen inte är en skatt utan ett sätt att betala ett antal nödvändiga socialförsäkringar för de anställda) är också platta, drygt 30% ovanpå bruttolönen.

Skatten på arbetsfria inkomster, inkomster av kapital (mina ränteinkomster, aktieutdelningar och reavinster) är också platt, närmare bestämt 30%.

Momsen är platt. Alla betalar 25% i moms på skidutrustning, 12% på oxfilé och 6% på prenumerationen av Dagens Industri.

Det vi har kvar av progressiv skatt är den statliga inkomstskatten, som de som har höga inkomster betalar. Men den utgör bara 20% av det man tjänar ovanför brytpunkten 426 300 kronor per år  och, för de allra högsta inkomsterna på 604 700 kronor, betalas också värnskatt på ytterligare 5%.

Det är alltså inte ett särdeles progressivt system vi har, även om de flesta nog anser att den som är rik ska betala mer i skatt både i kronor och i procent, än den som är fattig.

Platt skatt kan låta som något i grunden rättvist. Alla betalar samma andel. 30 procent av en  hög inkomst är ju ändå mer pengar än 30% av en låg inkomst. Men när de utgifter vi måste betala för att leva ett skäligt liv – hyra, mat m m – är betalda och vi tittar på de pengar som återstår blir skillnaderna ofantligt stora. En inkomstomfördelande skatt, som tar från de rika och ger till de fattiga (A-kassa, bostadstillägg, pensioner, sjukpenning m m) höjer dessutom det allmänna välbefinnandet i samhället. Vi får ett lyckligare samhälle, så här:
Om den som har en miljon i plånboken blir av med en hundralapp, så blir han lite ledsen. Men om den hundralappen ges till en person som bara har en tia i sin så blir denne rejält mycket gladare. Den totala lyckan i samhället ökar i takt med inkomstutjämningen.

I Sverige har vi sedan början av 1990-talet gått åt motsatt håll. Inkomstklyftorna har ökat avsevärt. Se grafen nedan som jag hämtat från Arbetet 22/2 2013:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Som synes har de 10% som tjänar mest också varit de som ökat sina inkomster allra mest sedan 1991. Den lägsta decilen - de 10% med lägst inkomster har fått en liten ökning av sina inkomster men den har varit mindre än alla andras. Klassamhället är mätbart tydligare idag än 1991. Och skatterna rättar inte nämnvärt till orättvisorna.

 

Hur kan vi då bete oss för att få en mer inkomstutjämnande skattelagstiftning?

Rimligtvis måste progressiviteten öka. Det kan ske dels genom att sänka brytpunkten så att en större del av de högavlönades inkomster går till statskassan, dels genom att höja mariginalskatten vilket ger en förstärkt effekt på de riktigt höga inkomsterna. Kanske är tiden snart mogen för att tänka sig en mariginalskatt på 100% på de allra högsta inkomsterna? Det skulle vara ett sätt att markera att ingen människa är värd så hög lön som flera hundra tusen i månaden. Alla inkomster utöver en skyhög nivå går till skatt. Höga mariginalskatter för vnligt folk skulle dessutom göra det lättare för folk att gå ner i arbetstid utan att förlora så mycket ekonomiskt på det.

Sedan kan detta med skatten på arbetsfria inkomster diskuteras. Är det verkligen rimligt att skatten ska vara så låg som 30% på aktievinster medan de allra flesta betalar mer i skatt på inkomster som vi arbetat ihop. Kanske vore det värt att utreda möjligheten att addera alla inkomster, på arbete såväl som på kapital, så att även de senare får mariginaleffekter. Den som idag tjänar 300 000 kronor om året i lön och därtill tjänar 300 000 på sina aktieaffärer får en lägre skatt än den som får samma inkomst (600 000) i enbart lön.

Sedan kommer vi till frågan om att skattepengar idag går till att betala privata företags tjänster inom sjukvård, skola och omsorg (för att inte tala om städföretag, bartendereservice och annat som man idag kan låta staten delbetala vida RUT-avdrag) i mycket högre utsträckning än tidigare. En hel del av dessa summor hamnar som vinster i offshoreekonomier, skatteparadis. Staten ska inte dela ut våra skattepengar till näringslivet. Och det är en annan, lika viktig, historia.

Som kristen blir jag besviken på Jesus!

Vi har nu firat jul till minne av Kristi födelse.
Men hur mycket frågar jag mig har vi ägnat julen åt de eviga kristna värdena; familjevärderingar, individens frihet från staten, rätten att försvara sitt liv och sin egendom och sin kulturkrets, embryots rätt att bli foster, fostrets att bli människa?
Som sant kristen vill jag gärna uppmana mina vänner att läsa Bibeln. Men ska jag vara ärlig så kan jag inte bli annat än konfunderad när jag i evangelierna läser om Jesus.
Det börjar redan vid födseln. Hur tänkte Gud när han lät sin son födas av en ogift mor? Vilka signaler ger det till alla oss som kämpar för äktenskapet som samhällets grundpelare? Och varför flyr sedan Josef och Maria med Jesus till Egypten? Guds son som ett utomäktenskapligt flyktingbarn rimmar illa med de ideal av stabil medelklasstillvaro som äkta kristendom självklart handlar om.
Och värre blir det. När Jesus räddar en prostituerad kvinna från stening med orden ”Den som är utan synd kastar första stenen” så påminner det bara alltför väl om den svenska lagstiftningens skuldbeläggande av köparen. Historien om den barmhärtige samariten kan komma att fungera som ett försvar för det multietniska samhället och för ett värn om främmande kulturer.
I den sant kristna etiken ligger också en stark tilltro till den enskildes initiativförmåga. Därför bör varje kristen människa motarbeta skatter, tullar och statliga pålagor av alla de slag. Men här kunde Jesus varit mycket tydligare. I stället för att ta fasta på det folkliga missnöje som fanns med tulltjänstemännen, publikanerna, så umgås han med dem och gästar under folkets spott och spe deras hus. Uppmaningen att inte samla på jordiska rikedomar låter som ett förtida eko av dagens klimatforskare och miljönissar. I stället för att ge folket insikt i nödvändigheten av ett fritt bankväsende och balanserad statsbudget ägnar han åtskillig tid till att reta gallfeber på fariséer och saduccéer, den tidens rättroende.
Rätten att bära vapen är en viktig fråga i hela det amerikanska bibelbältet, men när jag letar i min Bibel efter ett Jesu ord att stödja mig på blir jag förtvivlad. Inte nog med uppmaningen att vända andra kinden till. I Matteus 26:52 uppmanar Jesus Petrus att aldrig använda svärd!
Kort sagt; som äkta kristen blir man besviken på Jesus. När Gud hade chansen att ge oss en förebild i form av en välbärgad familjefar som predikar mot aborter, dagis och offentlig sektor, så gav han oss en dagdrivare till pacifist som uppmanar oss att ge bort allt vi äger till de fattiga, ägna oss åt att bota, hjälpa och visa tolerans mot det främmande.
Slutsatsen kan inte bli annat än denna: Ska vi verka för kristna värderingar får vi stödja oss på andra än Kristus!